Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Vi kan bara skydda oss från ångesten genom att inte skydda oss

Psykologen
När jag första gången fick ångest, och trodde jag skulle dö, så var det som att åka karusell i helvetet, och allt var bättre än just det; jag skulle föredragit att brinna på ett bål, eller bli beskjuten av en dödsbrigad. För då hade det dåliga funnits utanför mig, och inte som nu, något alienaktigt inom mig. Det dåliga hade varit något man kunde bekämpa, något man kunde skydda sig ifrån. Men att brinna upp inifrån, bli attackerad av sina egna tankar, att ha en kropp som plötsligt vänder sig mot sig själv – det är mindfuck big time.
 
Och i all denna förvirring, med ett krig i huvudet, som väl skulle sluta med att jag förlorade förståndet, så spelades bara en melodi, over and over again, och refrängen var densamma: var kan jag gömma mig, var kan jag gömma mig, var kan jag gömma mig – från mig själv. Kanske försöka skära bort känslorna med ett rakblad, hoppa ned i alkohålet, äta sig tjock i huvudet med några liter glass, eller gå ner till kiosken, mucka gräl, och få så mycket stryk att man glömde av sitt namn.
I desperata tider tänker man desperata tankar. Allt handlade om psykologisk kurragömma från sig själv.
 
Men där och då hände något, kanske att ångesten bara genom det faktum att den pågått ett tag började kännas lite mindre Freddy Krueger toppad med Jason. Och även om jag helst av allt bara ville vränga ut och in på mig själv, så började jag också erinra mig att ångesten inte var en fiende man kunde brotta ned, den erhöll sin kraft av den skräck man kände. Den var en parasit. Så var det. Ju mer man försökte springa ifrån den, desto mer förföljde den en – ångesten är som vår psykologiska skugga. Och i den stunden lättade det något. Det hela var kanske inte så farligt.
 
För håller man sig kvar i verkligheten, med känslorna på vid gavel – och inte går och gömmer sig inuti sitt huvud, genom att trösta sig själv med att det snart går över, eller försöker dissa upplevelsen på något sätt – så blir det lättare. Pö om pö. Ångesten mojnar. Man erkänner känslan, och sätter inte in tankeluftvärnskanonerna, och därmed säger man till sig själv: det är okej, känslorna går att leva med. Det paradoxala är att ju mer du är villig att ha ångest, desto mer slätas dess skräckinjagande ansiktsdrag ut; den försvagas när vi är vänliga mot den. Ångesten livnär sig på just den rädsla den väcker.
 
Och tyvärr, ingen slipper, vi kommer alla drabbas av ångest, det är vår arvedel, vilket han som var gäst i verkligheten en gång sa. Dessutom gör vi den bara större, om vi vill bosätta oss i bomull, säga upp bekantskapen med alla dåliga känslor, och undvika, undvika, undvika. Vi måste istället tilta hjärnan, tänka baklänges, vara bra på att vara rädda, tillåta oss några andetag mörker, visa vit flagg inför vårt inre, och helt enkelt – ge upp.
 
Vi kan bara skydda oss från ångesten genom att inte skydda oss från den.
 
  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.