Tyckare: Maria Eng

Tyckt.

Jag är en återvändare. 

Jag hörde det begreppet för första gången för ett år sedan. Att man kallas så när man flyttar tillbaka till sin uppväxtsort. Jag tycker det låter vackert. Ordet bär ett skimmer runt sig. 

Jag flyttade från Alingsås som 18-åring. 18 år senare återvände jag. Jag som aldrig tänkt tanken att jag skulle göra just det. Men jag återvände 18 år av erfarenheter
rikare. Jag återvände med en ny blick och en ny känsla av vad det betyder att höra hemma på en plats. Av att höra hemma i mig själv. 

När vi hade köpt hus i Alingsås, men ännu inte flyttat från vår lägenhet i Göteborg, fick jag ofta frågan: ”Ska du flytta till Alingsås? Vad ska du där och göra? Ska du inte vara där det händer?”

Vad är ”DET” som skall hända? tänkte jag då. Vad är ”DET” jag missar? Var är ”DÄR”? Finns det liksom en speciellt plats man skall uppehålla sig på där de mest fantastiska saker tydligen händer? Platsen där händelsen som man inte får missa kommer inträffa. Platsen och tiden som skall sammanfalla och öppna en portal som leder in till det perfekta livet. 

”Det händer där JAG är”, svarade jag, på ren känsla utan att tänka efter. Jag tycker fortfarande att det är det bästa svaret jag hade kunnat ge.

Så var är jag någonstans NU? Jag går genom Brunnsparken. I nutid, på den platsen jag befinner mig fysiskt just nu, kan jag vända blicken precis vart jag vill samtidigt som jag hela tiden går runt och förbi min egen skugga. Det blir så tydligt hur vad som är ”här” och ”där”, vad som är ”nu”, ”då” och ”sedan” vävs i hop när man återvänder till sin uppväxtstad. Det är som att gå omkring i ett interaktivt minnesalbum. Alla tidsplan flätas samman.

Dåtid: Där, vid den porlande lilla dammen, ligger jag som tonåring och äter en solvarm mango. En av mina lyckligaste stunder.

Framtid: Jag tycker mig se hur mina vuxna barn hälsar på mig inne på äldreboendet i ett fönster med utsikt mot samma damm.

Det slår mig hur vi alla blir återvändare till sist, även om vi inte flyttar tillbaka till vår uppväxtstad. Ju äldre vi blir desto tydligare blir minnena från barndomen. Tidslinjen luckras upp och sluter sig i en cirkel istället för att löpa linjärt framåt. Vi landar tillbaka till vår livshistorias början. Det förflutna går dig till mötes. Där du är. Plasten har då ingen betydelse. Återvändare det är det vi alla till sist blir. 

Så länge jag jagar ett särskilt tillfälle, en plats, upplever jag att jag aldrig hinner ikapp.  

För mig är där ”DET” händer en serie av till synes slumpartade möten som leder till nästa möte som till sist leder fram till platsen. 

Det sägs att en upptäckt är en slump som möter ett förberett sinne. Så jag förbereder mig på det jag önskar
möta. Jag följer brödsmulorna, jag upptäcker och utforskar. Då tror jag att ”DET” – det där som ska hända – en dag kommer mig till mötes.

Där just JAG är.

  • Maria Eng
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.