Franzén triumferar med kyligt AHK

Sporttankar

Final. Igen.

Många trodde nog kanske att finalsviten var över när Alingsås HK föll mot Malmö förra året i semifinalen. Att det skulle dröja innan man var där och slogs om medaljerna igen.

AHK hade trots allt under ett par år tappat en hel ryggrad. Jesper Konradsson, Mikael Aggefors, Oscar Bergendahl och framförallt ledaren Max Darj. För att nämna några.

Det skulle egentligen bara betyda en sak: Återuppbyggnad, långsiktighet och kanske inom ett par år kunde Alingsås HK vara med och slåss om de ädlaste av valörer. Med lite tur.

Men så tänker uppenbarligen inte Mikael Franzén och Mattias Flodman, för nu står vi här igen med en SM-finalserie. Förvisso över fem matcher den här gången, men lik förbaskat är Alingsås HK en av två lag kvar när guldet ska delas ut. För femte gången på sex år.

***

Dessutom har man tagit sig till final genom att slå storfavoriterna, giganterna, dynastin, Falcon Crest, Dallas (ni som är i min ålder hänger med i liknelserna här) – IFK Kristianstad.

Svensk handboll hade ju, enligt alla experter inklusive eder ödmjuke skribent, peggat upp för ett nytt orange-färgat guld. Men nej, AHK hittade en vinnande väg redan i första semifinalen nere i Kristianstad och höll sedan fast vid den linjen med en framgång som man sällan ser i slutspel.

Det var liksom inget snack om saken, i någon av de tre semifinalerna.

Visst, målmässigt var det ibland jämnt. Inte minst nu i tredje semifinalen när IFK Kristianstad under några minuter hittade tillbaka till den så framgångsrika raggarhandbollen man skördat framgångar med.

***

Men Mikael Franzéns mannar var kalla. Iskalla till och med. En idrottspsykolog borde skriva en avhandling på sättet som AHK inte bara hanterade semifinalen i stort utan även hur man med någon slags kollektiv kyla skakade av sig ett för några minuter sprattlande IFK Kristianstad. Det är kanske det som imponerar på mig mest över de här tre matcherna – hur laget AHK över hela linjen (inklusive de som mest nött bänk) behållit kylan även i de hetaste av lägen. Kristianstad, guldfavoriten över alla andra, hade inte samma kyla. När Olafur Gudmundsson skrek Johan Nilsson i ansiktet efter bara ett par minuter, behöll AHK-kaptenen masken och tuggade vidare.

Den bilden, ja hela den sekvensen, är talande för den här semifinalen. Och det är synd och skam, för Alingsås HK åtminstone, att Nilsson spelar sina sista matcher i karriären under SM-finalerna.

***

Jag skrev direkt på slutsignal att den här finalplatsen möjligen kan vara Mikael Franzéns största framgång som ledare. Och det står jag fast vid. Det här laget ska, om man räknar spelare för spelare, nog inte spela final.

Men så fungerar inte Franzéns ledarskap. Individuell skicklighet är inte viktigare än kollektivet. Kollektivet är allt. Och kollektivet har tagit AHK till final igen. Det är tack vare svensk handbolls allra främsta lagbyggare – Mikael Franzén.

Samtidigt ska man heller inte glömma bort Mattias Flodmans bidrag till det här laget. Eskilstuna-sonen tror jag kommer visa sig vara en av av AHK:s allra bästa värvningar inom några år, spelare som ledare. En handbollsälskare som brinner precis lika mycket som resten av laget, och som har ett öga som få andra när det gäller framförallt offensiva detaljer. Det skulle inte förvåna mig om man om fem-sex år nämner Flodmans övergång till AHK i samma andetag som värvningarna av Teddy Nordling, Jesper Konradsson och lagbyggare nummer ett Mikael Franzén. Mattias Flodman som huvudtränare och William Törnqvist som assisterande? Inte ens spelbara odds på det, i min bok.

***

Nu är det bäst av fem i finalen och i skrivande stund är det vidöppet mellan IFK Skövde och IK Sävehof. Jag tror på Partillegänget i den matchserien och visst skulle det kittla med ett E20-betonat SM-finalmöte. Skånedominans tycker jag någon sa?

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.