Foto: MIKEY LENNARTSSON
Anders Almingefeldt.

Man kan inte hoppa ned i sömnen

Psykologen

Så här är det, ibland har jag svårt att sova, och det känns frestande, efter en oavgjord match med kudden några timmar, att även ta stryptag på sig själv, och tvinga sig att somna. Och även om jag där och då, in the middle of the night, försöker övertala mig själv, att inte gå på kraft – och i det syftet erinrar mig en ordväxling i en gammal Norén-pjäs, där Peter Andersson skriker åt sin hustru, där de ligger på en playa någonstans, att hon skall slappna av så in i helvete – så lyssnar man inte alltid på sig själv. Trots att man vet att ju mer man försöker somna desto sämre går det.

Klockan har vid det laget redan blivit både tre och fyra, och man är definitivt inte on speaking terms – med sig själv. Det enda som pågår är ett ösregn av cul de sac-tankar, och istället för att anamma den gamla räkna får-logiken, där man bara accepterar och räknar in tankarna för natten, så försöker man tvinga sig till sömns – med desperata kognitiva knytnävar.

Som att slåss mot vattendroppar.

Ni hör, jag är inte så begåvad på att sova.

Men det börjar ofta bra, i desperata tider, i sömnlöshetens vita öken, är man ju vidöppen för vilka husmorstips som helst, såsom råd med manglade kanter, där görandet står högt i kurs, och visst, man gör som man blir tillsagd: regelbunden dygnsrytm, inga kronblomstupplurar, stärkande promenader, frisk luft, begränsad tid i sängen, samt följande erkännande, att man är en junkie for distraction – att varje skärm är ett fönster ut från sig själv. Men tyvärr, det leder bara till att man skjuter upp det oundvikliga; fultankarna kommer skölja över en – så fort man bara är me, myself and I. Men visst: so far so good.

Men här sker ett brott i logiken, sömnen kräver något annat av oss, det svåraste av allt: DEN KRÄVER INGENTING.

Det är nästan som en revolutionär handling: mot görandet, mot aktiviteten, och mot prestationen. Vi kan inte springa in i sömnen, utan istället, passivt, öppna upp oss för johnblundpulvret, underordna oss livet, ligga stilla och låta livet hända, och nota bene: ge upp så in i helvete. Och lita på att natten vill oss väl.

ELLER SOM SPRÅKET LÄR OSS: ATT FALLA I SÖMN.

En gång om dygnet måste vi ställa oss på knä, lägga oss i fosterställning, på livets kant, och trilla ned i något okänt, ner i drömmar vi inte beställt, som att gå blindbock in i slumpvis vald biosalong, där vad som helst kan hända våra ögon, kanske splatterfilm, stumfilm, eller helt random – en dokumentär om ens mormor. Allt kan hända i natten.

Det är som en demokratisk princip. INGEN KAN BESTÄMMA ÖVER SIN SÖMN. Ingen kan bestämma över sina drömmar. Där är vi alla jämlika, och helt maktlösa. That I like. And hate. Sömnen och drömmen är en vildmark inom oss, som vi aldrig kommer att helt kunna bränna ner eller skövla. VI KAN INTE BARA GÅ PÅ KRAFT – OCH SOVA SÅ IN I HELVETE.

Det är som det är: vi faller i sömn.

  • Anders Almingefeldt
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.