Foto: MIKAEL SVENSSON

”Mäktigt, imponerande men i slutändan förgäves”

Handboll

Tänk att guld kan vara så värdefullt och silver vara så… värdelöst.

I alla fall är det så om man är elitidrottsman, har tagit sig igenom en hel grundserie, ett helt slutspel och nu en hel finalserie.

För där och då, när domaren blåser i pipan, motståndarna dansar och man ser tårarna i sina medspelares ögon, ja där och då är ett silver inte värt vattnet i de klistriga vattenflaskorna ens.

Alingsås HK vet det bättre än några andra i Handbollsligan, då man nu har fyra raka finalförluster.

Den här, inför hemmafansen, sved mest. Eller ja, brännässlor på bara ben svider. Det här var mer som en dolkstöt rätt i idrottshjärtat hos en hel Alingsåstrupp.

Och, inte minst, hos alla de där fansen som förgyllt slutspelet i allmänhet och finalserien i synnerhet. När det var som allra mörkast, och finalen mer eller mindre var avgjord i andra halvlek, ställde sig nästan alla blåklädda i Estrad upp och försökte dra igång laget igen.

Mäktigt, imponerande men i slutändan förgäves.

Lite som AHK:s slutspel i stort alltså.

***

Sävehof förtjänade det här SM-guldet egentligen inte bara för dagens insats utan för finalserien i stort. Man har haft de högsta topparna, hittat rätt flest gånger i sitt egna spel och satt mer griller i skallarna på AHK än tvärtom.

Så även om det var så jämnt som 2–2 i matcher och 11–10 i paus, tycker jag Sävehof i slutändan förtjänar guldet över fem matcher. Hatten av för en förening som vunnit precis allt den här säsongen. Det är enormt imponerande!

***

Vad som gick snett i den här finalen kan nog ältas ända fram till höstsäsongens premiär, eller längre. Klart är att AHK inte klarade av de tidiga missarna i andra halvlek, man blev rädda, ängsliga och virriga.

Den kollektiva ångesten och paniken som AHK fullkomligt osade under hela andra halvlek hade sänkt vilket lag som helst.

***

Mest av alla lider jag med Johan Nilsson just nu. AHK-kaptenen som gjorde sin sista match i karriären, i alla fall på den här nivån, och som så värdigt representerat sin förening ända sedan han första gången drog på sig den blå tröjan.

Kanske var det talande för hur det här skulle gå när Nilsson missade sitt allra första skott i finalserien, just den här matchen. För han har ju som vanligt varit bäst när det gäller, varit den som klivit fram, varit den som agerat som den kapten han är.

Samuel Lindberg hyllade Nilsson efter matchen och det med all rätta. Max Darj och Mikael Franzén gjorde helt rätt val när man tog en funderare kring lagets nya kapten. Han är inte den som skriker högst eller smäller på mest. Iställer är Johan Nilssons kaptensskap just ett värdigt sådant, ett fokuserat sådant. Det syntes inte minst när han utan några som helst betänkligheter tog sig tid att snacka med radio, tv och skrivande media direkt efter det som måste varit en av hans jobbigaste kvällar i livet.

I det läget var han på något sätt mer kapten än någonsin. Tårarna kom senare.

***

När Nilsson nu tar av sig kaptensbindeln och låter karriären få ett slut, lämnar han såklart ett enormt tomrum efter sig i Alingsås HK:s omklädningsrum. Därför är det så viktigt, så otroligt viktigt, för AHK att Fredrik Teern kör på en säsong till.

I den avgörande finalen visade han vilken naturlig ledare för det här laget han faktiskt är. Han anföll, han försvarade, han kämpade, han manade på och han gav sig aldrig. Han var också samlad, med darr på rösten förvisso, efter matchen och hyllade fansen som älskat att se nummer 11 visa just det där som AHK vill vara, i varje match han spelat för klubben.

Det är nog upp till Teern själv om han spelar mer, för jag hoppas och tror att AHK vill ha kvar honom till varje pris. Blir han kvar, är kaptensbindeln självklar på hans starka arm. Kanske kan han bära Alingsås till final nästa år igen?

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.