Foto: CHRISTIAN STÅL 30-årige James Gruffman kan se tillbaka på ett framgångsrikt fjolår, och belönas nu med AT-plaketten.

Tyckare: James Blomgren

Tyckt.

Häromdagen tog jag en kort promenad från min lägenhet i centrum ner till det nyöppnade Nolhaga Parkbad. Här har Alingsås Tidning, i samarbete med Alingsås Idrottshistoriska Sällskap, låtit inviga en slags hyllningsvägg – en ”Wall of Fame” – till alla som fått mottaga AT-plaketten sedan den först delades ut redan 1944. Ett väldigt trevligt initiativ som innebär att alla de lokala sportprofilerna finns att beskåda och minnas.

Priset, som delas ut till den som av en jury anses ha utfört årets största idrottsprestation, har alltså delats ut 75 gånger. Hela 59 av pristagarna är män, att jämföra med endast 12 kvinnor. De fyra återstående plaketterna har delats ut till herrlag. Tyvärr är dessa siffror inte särskilt uppseendeväckande, utan snarare ett kallt konstaterande av verkligheten och kvinnornas ständiga kamp för jämställdhet. Och även om den aldrig någonsin får glömmas bort så upptäcker jag en intressant detalj i plakettens historia. Männen spelar ofta fotboll eller handboll, medan de kvinnliga vinnarna ägnar sig åt exempelvis friidrott, simning eller golf. Varför kan vi inte gilla kvinnlig lagsport?

Carolina Klüft, Anja Pärson, Charlotte Kalla och Sarah Sjöström, för att nämna några, har alla studsat, susat, skejtat och simmat rakt in i allas vardagsrum. Reklamkontrakt har skrivits och TV-program har spelats in, alltmedan folk mest fnyser åt Caroline Segers och Nilla Fischers insatser på fotbollsplanen.

Det är ingen slump att det nu pågående dam-VM i fotboll spelas i Frankrike. Trots att landet brottas med stora politiska utmaningar har man inte bara lyckats få fram Europas just nu bästa och kanske mest attraktiva fotbollsklubb (Lyon), utan man har också skapat ett enormt medialt intresse. Backa bandet 15 år och Europas bästa damlag heter Umeå IK. Med en trupp bestående av nästan hela det svenska landslaget, kryddat med brassestjärnan Marta, var man under en period nästan oslagbara. Varför gjordes det inte en större ekonomisk satsning på damallsvenskan i det läget? Varför fick inte tjejerna i Umeå också äta Risifrutti i TV? Istället för att Sverige arrangerar VM så ser vi nu ett damlandslag där så gott som samtliga spelare är utlandsproffs, medan klubbarna på hemmaplan halkar efter allt mer. Känns symtomen igen? Vi har vant oss vid att AHK slåss om SM-guld år efter år, men för att hitta ortens olika damlag får vi tyvärr leta längre ner i deras respektive seriesystem.

Unga tjejer som vill utöva lagsport har, på alla plan, sämre förutsättningar än de som väljer individuella idrotter. För flickor på mindre orter finns ibland inte ens något lag, om man inte kan tänka sig att spela med pojkar eller äldre årskullar. Bortfallet bland flickor – främst i de tidiga tonåren – är enormt inom alla lagsporter. Istället för att pendla flera mil till träningar och matcher väljer man att lägga av. För dem som ändå kämpar vidare sätter ekonomin till slut en avgörande käpp i hjulet.

För ungdomarna, kvinnorna och för den allmänna folkhälsans skull anser jag att Alingsås kommun och ortens idrottsföreningar bör inleda ett sam­arbete. Jag ser gärna en ökad kommunal subvention för fotbolls-, handbolls-, eller annan idrottsverksamhet för ungdomar, och i synnerhet flickor. Lagsporten har format mig till den jag är idag, redan från den tiden jag började med knatte­idrott. Hela den svenska idrottsrörelsen genomsyras av en filosofi där gemenskap och kamratanda sätts främst. Det är vår plikt att se till att även tjejer får en chans att känna samma tillhörighet. En chans att tidigt lära sig om lagarbete och sammanhållning. Och, inte minst, en chans att få vänner för livet.

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.