Tyckare: Lejla Isic

Tyckt.

Jag blir arg på mig själv ibland, när jag förvånas över vissa situationer som egentligen inte är fruktansvärt märkvärdiga. Det kan vara en handling någon utför, av en fullkomligt obekant person vars trevlighet och givmildhet jag inte har under någon omständighet förtjänat.

Jag tänker på handlingar, som överallt annanstans i världen är rent av vardag. Ett konkret exempel. Tappar jag någonting bakom mig vid grönsaksdisken på ICA och det rullar iväg, är det mer normalt i detta landet att människor omkring låtsas som att ingenting har hänt, för att inte jag ska känna av en pinsam stämning av uppmärksamhet för mitt klantiga beteende.

Trots att jag är fullt kapabel till att plocka upp det, finner jag det ändå vara vackrare och mindre stelt att någon som befinner sig närmare än jag, plocka upp det till mig, ge mig ögonkontakt och ett leende utbyts mot ett ”tack så mycket”. Nu är det inte det tappade äpplet eller tomaten som är det väsentliga, utan det handlar om att inte vara rädd för att vara trevlig.

Det var en kortare diskussion mellan mig och en vän häromdagen, om hur fattigt detta landet är på frivillig hygglighet. ”Varför ska jag vara snäll mot en total främling? Jag vinner ingenting på det!” Det fick jag höra någon gång.

Jo, nu vinner du faktiskt på det och jag ser det som en investering i din vardag samt din framtid. Vad är det vi hör från resande i London? Att det regnar jävla massa, men det gör ingenting, människorna där är väldigt trevliga och hjälpsamma. Trots att det regnar åker folk tillbaka till London och plötsligt har kanske tre självmant trevliga människor förändrat synen på England för hela tjocka släkten samt dess omgivning.

Vad händer då? Folk åker till London, turismen ökar, ekonomisk omsättning sker då turister älskar att spendera pengarna och mycket intäkter till skatt sker. Det vill säga, vill du att äldrevården skall förbättras, barnens skolgång får sig en positiv riktning och gatorna blir renare än någonsin – var trevlig.

Någon kan ha haft en för jävlig dag på jobbet, chefen tjurade och kollegan tog med sig lutfisk till lunch för fjärde dagen i rad. Att bemötas med en genuin komplimang kan göra under. Något som kommer få den påverkade att stanna upp i en sekund, släppa alla tråkiga tankar för en stund och känna sig sedd.

Det är inte farligt att ge komplimanger. Nej, du kan inte fällas för sexuella trakasserier om du berömmer någons skor. Nu ska det inte överdrivas förstås, då förlorar komplimangen sin funktion.

Precis som systemet med utbud och efterfrågan. Just nu är utbudet minimalt och efterfrågan stiger högre än himlen. Ser du att någon inte mottar komplimangen på ett normalt sätt så är alternativen som finns:

1. Tänk över vad du precis sa.

2. Vederbörande är i chocktillstånd.

3. Kolla om personen har hörlurar i öronen. 

Det kostar dig ingenting. Det är just det. Du behöver inte förvänta dig en gentjänst utan skall göra det endast i syfte av att lyfta någons humör. Du plockar inte ur din egna ficka när du gör en sådan gest. Att ge mötande person ett leende eller ett hej på en promenad mitt ute i ingenstans är bättre än att stirra ut i tomma intet.

Sedan får man vara lite realistisk. Ser du som man, att en tjej är stressad, har blicken ner och knutna nävar när hon går förbi dig, är det kanske inte läge att tvinga fram ett hej och ögonkontakt. Tyvärr är läget sådant och det finns absolut ingenting att göra åt det, trots att du inte gjort något fel överhuvudtaget. You get the point.

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.