Foto: CHRISTIAN STÅL 30-årige James Gruffman kan se tillbaka på ett framgångsrikt fjolår, och belönas nu med AT-plaketten.

Tyckare: James Blomgren

Tyckt.

Äntligen är sommaren över! Äntligen kommer september! Och äntligen kommer en ny säsong av Premier League, La Liga, Serie A, SHL, NHL och allt det där. För en tung idrottsnarkoman kan juni, juli och augusti vara den svåraste perioden på året. Fotbollsallsvenskans sommarschema i all ära, men det är lite som att vara sjukt sugen på chips och försöka bota begäret genom att slicka på påsen.

I vanlig ordning har jag stillat abstinensbesvären – och byggt upp hajpen – genom att följa ”silly season”. Och samtidigt som det vattnas i munnen av tanken på vilka superstjärnor mitt lag ska värva så kan man inte undgå att känna en viss avsmak för hela pengakarusellen. Det finns såklart starka både politiska och etiska argument mot allt vad elitidrotten har blivit, men när vi vanliga människor mer än gärna betalar dyrt för att se matcherna på TV – eller live – så får vi bara inse att vi svalt hela betet frivilligt. Men är det verkligen så vi vill ha det? Är det rimligt?

I en annan del av idrottsvärlden finner man oss i Team Alingsås BC. Elitserien i bowling – som ofta och helt korrekt marknadsförs med epitetet Världens Bästa Bowlingliga – startar igen om två veckor, och under tiden som Barcelona staplar sedelbuntar för att locka tillbaka Neymar från Paris så arbetar vi febrilt med vår egen silly season. Med endast kärleken till sporten som lockbete hoppas vi att brevbärare, IT-administratörer, fritidspedagoger, lagerarbetare och studenter vill och orkar fortsätta i ytterligare en säsong. Gratis, givetvis.

Mer än en miljon svenskar spelar bowling varje år, och även om du bara spelar på skoj med kompisarna så kan alla relatera till spelet på sitt sätt. Så gott som alla kan vara med, oavsett ålder eller fysiska förutsättningar. Och vad är bättre än känslan när man slår en strike? Hela grejen påminner lite om när vi var barn och spelade fotboll på närmaste gräsmatta eller bandy på garageuppfarten. Inga ekonomiska incitament i potten, utan bara en genuin vinnarvilja och kärlek till sporten som drivkraft. Precis som idrott borde vara. Med just dessa förutsättningar ska nio spelare – varav sju med landslagsmeriter – ställa sig på banorna på Stures för hemmapremiär mot Team Clan från Nässjö, ett lag som kan mönstra såväl Europa- som världsmästare, på lördag 21/9 kl. 10.00. Och vi kommer förmodligen behöva lämna jobbet tidigare på fredagen för att hinna med nattåget till Boden för en enda bortamatch i slutet av november. Sådär fortsätter det, ända till maj. Familjen och chefen förväntas självklart förstå vår situation. Vad gör man annars en ledig helg? Vi älskar ju det här!

Ibland hör jag folk säga att de hellre ser ett lokalderby i division 5 än att åka till Ullevi. Det finns en bekant värme i att se grannen ge hjärta och själ för sitt lag och sin sport, trots att kvalitén kan vara… skiftande. Elitidrott möter diskbänksrealism, typ. Rimliga människor som med rimliga jobb och rimliga liv visar upp orimligt mycket känslor för något som nästan bara vi själva bryr oss om. Som när vi var barn på gräsmattan eller garageuppfarten. Det enda som egentligen är annorlunda nu är att vi är bland de bästa i Europa.

  • James Blomgren
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.