Jag är ingen knarkare. Jag är en levande människa av kött och blod

Alingsås

Jag vet att ni ser mig som en knarkare. En lögnare och en bedragare.
Låt mig förklara.
När livet inte går som det är tänkt, när psyket spökar av olika orsaker och fötterna sveps undan på en.
Då är det ganska lätt att leta efter vägar för att försöka må bättre.
Vissa tränar, vissa dricker alkohol, några spelar.
Jag hittade drogerna. Det var det som fick mig att må bra. För stunden.
Konsekvenserna var inte bra.
Skyddsnätet saknades efter ett tag, när man föll föll man ensam.
Ingen fångade upp en.
Skulder växte, lägenhetsinnehav var en utopi, man slungades runt i en andra handsvärld där 6 månaderskontrakten avlöste varandra. Man orkade inte till slut.
Det blev mer droger, mer skulder och ännu sämre boendesituation.
Man tog till lögner för att hålla uppe masken.
Man orkade inte jobba.
Man tog mer droger.
Även när man mådde bra, de få stunderna man gjorde det så var det något som tryckte en.
Dålig ekonomi, kronofogde, existensminimum, körkortslös, bostadsproblem.
Mat för dagen fanns inte alltid. Pengar var en bristvara. Mer droger kom in i bilden för att stilla hungern, för att stoppa kylan.
Man föll och ingen fanns att ta emot en.
Man hade ett socialt liv, men det försvann. Blev gråare och gråare för att till slut försvinna helt.
Man såg alla som mådde bra på sociala medier. Drogerna tog hand om den pressen.
Familjen falnade bort. trötta på lögner och besvikelse. Hjälpen fanns inte längre.
Mer boendeproblem och en ständig jakt på det enda som fick mig att må bra.
Drogerna.
Cirkeln slöts inte, den formades till en trasig åtta. Man halkade ur och började om.
Man orkade inte.
Tre år med en snara på dörren till sovrummet är inget skämt.
Man mår dåligt då.
Att tvingas bo hos folk man inte känner, spela deras spel, springa deras ärenden.
Det tär på en. Man tar till mer droger.
Man är fast.
Kalla mig inte knarkare. Det hjälper mig inte.
Försök förstå vem jag är, vad jag har varit med om. Det hjälper mig.
Vi är många härute som behöver ses. Som behöver få uppskattning för personen vi egentligen är.
Vi är inga knarkare.
Vi är beroendesjuka fast i en ond åtta.
Vi kan resa oss. Men vi kan inte göra det själva.
Vänd er om. Titta ut ur er comfortzone.
Se om ni har någon nära som behöver ert stöd.
Det betyder mycket. Det kan rädda liv.
Tack för ordet.

  • Beroendesjuk
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.