Mattias har handbollen i blodet

Handboll

Nästan allt i Mattias Flodmans liv kretsar kring handboll. Inte undra på det då han mer eller mindre är uppvuxen i anrika Eskilstuna sporthall.
– Jag hängde jämt med farsan när han tränade Guifs a-lag, säger Alingsås assisterande tränare.

Det är bara dagar kvar till Alingsås HK:s premiär i Handbollsligan mot Sävehof i Estrad.
Väntan har varit lång sedan förlusten mot just Sävehof i den femte och avgörande SM-finalen. En av dom som väntar, och längtar för den delen, är Mattias Flodman.

Han gör det med vetskapen att mormor Evy snart vill ha det senaste kring läget i laget och så vidare.
Inför varje match ringer Mattias till henne:
– Hon är min största supporter och kritiker på samma gång. En underbar människa som alltid ställer upp när man behöver henne. Hon följer både mig och brorsan Andreas slaviskt och har varit här nere i Estrad fler gånger och tittat. Nu ska hon och morfar närmast åka till Kolding och titta på Andreas.
Vad säger hon till dig?
– Haha, ja du. Hon kan ju redan allt. Nä, skämt åsido brukar hon komma med lite taktiska tips på vad jag ska tänka på och så vidare.

Mattias Flodman tar en klunk kaffe, och minns tillbaka på hur allting började.
– Min pappa Tommy tränade a-laget i Guif när jag var liten och jag var alltid med honom i hallen. Jag lärde mig mer eller mindre att gå där, säger han med ett skratt.
Det var mycket handbollssnack hemma vid matbordet alltså?
– Bara handboll! Morsan har själv spelat och tränade Guifs damlag när dom kvalade upp till högsta serien bland annat.

Spelarna som Mattias Flodman såg upp till var många. Den han kanske minns mest är Guif-ikonen Jimmy Jansson:
– Han spelade alltid med hjärtat och vid sidan av Bobban Andersson rankar jag honom och Mattias Zackrisson som de största. Jag och Jimmy jobbade faktiskt ihop en tid i Eskilstuna och i somras var vi och tittade på Bob Dylan ihop, utvecklar Mattias Flodman.
Musikintresset är något som förenat Jimmy och Mattias genom åren.
– Vi träffas inte ofta så, men när vi gör det går vi ofta på konserter ihop.
Vilken är din favoritartist?
– Dylan är väldigt högt upp på listan. Sen gillar jag även en del svenskt. Joakim Thåström, Ulf Lundell och Håkan Hellström är bra.

Mattias tar en andra klunk kaffe, men kakorna låter han bli.
Han tar oss tillbaka till tiden när han själv lirade handboll.
– Jag testade på fotboll men valde handbollen när jag började gymnasiet. Jag inledde faktiskt karriären som niometare fram tills jag blev a-pojk. Jag var lite för dålig bakåt om jag ska vara ärlig och då passade kanten bättre.
När Mattias var 17 år skadade han axeln och fick aldrig riktigt ordning på den.
– Jag körde på rätt så tufft med rehab men det funkade inte. Det var först när jag fick en operationstid som axeln blev återställd, men när jag var tillbaka efter ett års frånvaro hade jag inte samma sug efter att spela längre, berättar han.

Med spelarkarriären död och begraven väntade nästa kapitel.
– Janne Ekman, som var ungdomskonsulent och assisterande tränare i Guif, frågade om jag var sugen på att träna klubbens 96:or. Jag tränade dom i ett par år innan jag tog över 98:orna. Vi hade ett vasst gäng där med bland andra Marcus Ekman, minns Mattias, som i januari 2017 lämnade tryggheten i hemstaden för att pröva sina vingar i Alingsås.
– När jag kom hit visste jag redan vad Alingsås stod för. Man ska kämpa, slita och springa.

Efter att ha haft fokus på herrjunior och a-pojk i AHK fick Mattias chansen att bli Mikael Franzéns högra hand inför fjolårssäsongen.
– Jag kunde inte ha det bättre. Att få jobba med något som man älskar är få förunnat. Jag minns att jag under en match mot Kristianstad i Estrad i våras tänkte att ”Fan, detta är mitt jobb”. Oftast är jag inne i min bubbla, men där och då fick jag kliva ur den för en stund och njuta lite, säger Flodman.

Vad är det som tilltalar dig mest med att vara tränare?
– Att se en spelares utveckling över tid ger mig enormt mycket. Och inte bara på själva handbollsplanen utan även vid sidan av densamma. Att få olika personlighetstyper att jobba mot ett gemensamt mål och hitta en gruppdynamik är något jag fascineras av. Sen går det ju inte komma ifrån att man alltid vill vinna och bli bäst. Det är trots allt det idrotten handlar om i slutändan.

Vinna och bli bäst, var det ja. Under intervjun märks det på Mattias att finalförlusten mot Sävehof fortfarande svider, även om den värsta besvikelsen lagt sig:
– Det tog tid innan jag och hela laget kom över det där. Att förlora en femte och avgörande final inför ett kokande Estrad var riktigt jobbigt. Men samtidigt går det inte att älta det som varit och man får istället se det som extra tändvätska.
Har du någon förebild?
– Pep Guardiola gillar jag skarpt. Han drivs av att alltid vilja förbättra saker i spelet och är aldrig nöjd. Att lyssna på intervjuer med honom ger mig mycket.

Hur ser du på att själv bli huvudansvarig tränare i Handbollsligan i framtiden?
– Just nu är jag nöjd med var jag är och gör. Jag trivs i stan, i klubben och att jobba med Mikael och killarna i laget. Sen har jag givetvis som ambition att någon gång träna ett lag på den högsta nivån. Men då ska man också vara redo för det, och det är jag inte i dag.

Mattias tycker att laget som Alingsås ställer på benen den här säsongen är minst lika bra som fjolårets upplaga.
– Vi har värvat bra och smart, och jag tycker att vi ska vara med och slåss där uppe. Sen är det mycket som ska stämma längs vägen, men vi har absolut kvaliteter att nå en ny SM-final.
Och helst vinna den, då?
– Jo, precis. Känslan jag hade i kroppen efter den avgörande matchen mot Sävehof vill jag inte vara med om igen.

Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.