Foto: STEFAN SAMUELSSON

Tyckare: Lejla Isic

Tyckt.

Fem år i fängelset ger brottet i Frankrike, Unterhaltung der Nothilfe tituleras det i Schweiz och Sverige är det obefintligt. Vår lagstiftning stöttar oss till den så kallade åskådareffekten. Du har rätten på din sida, när du underlåter att hjälpa någon i en nödsituation. För mig är scenariot absurt att man kan kolla på när någon drunknar, trots att man är fullt ut kapabel till att ringa en ambulans, be någon annan att hjälpa eller hoppa i vattnet. Hemskt nog har detta hänt alldeles för många gånger i Sverige. Att införa en lagstiftning för civilkurage skulle ge oss svenskar incitament till att lägga näsan i blöt, för inte vill vi ha ett proppat belastningsregister när vi lämnar in det till arbetsgivaren?

Vi har väl alla någon gång känt att vi borde ha ryckt in vid en situation. Behöver inte vara att någon är i nöd, utan kan vara så enkelt att man hör någon fälla en opassande kommentar eller beter sig på ett respektlöst vis mot en tydligt svagare part. Vi har ifrågasatt oss själva i slutet av dagen; varför gjorde jag ingenting? I stunden däremot begränsar vi oss, känner oss obekväma med att ha befunnit oss i fel plats vid fel tid. Dock behöver vi bara tänka tanken snabbt, vad vi själva hade velat att omgivningen skulle bidra med, om vi var offret? Hade vi känt oss tillfredsställda med en publik som plötsligt fryser till is?

Ett specifikt tillfälle för personligt ingripande ligger mig nära hjärtat. När jag som sjuttonåring stod bakom kassan under en lördagskväll, såg jag ett par bråka. Paret hade ett gäng vänner med sig. Mannen i förhållandet var uppenbarligen berusad. Bråka gör vi alla i diverse relationer, men när det går mot det fysiska hållet kan jag inte hålla mig. Mannen började trycka upp mat i kvinnans ansikte och dra i hennes hår. Jag ursäktade mig från gästen jag hanterade i kassan och gick fram till paret. Minns väldigt väl hur pulsen började öka, från en kokande ilska till en rädsla. Trettiotusen tankar gick plötsligt igenom huvudet. Kan mannen vara beväpnad? Gör jag överhuvud­taget rätt? Kan jag förlora mitt jobb eftersom att jag gör detta under stämplad tid? Kommer kvinnan bli arg på mig? För varje steg mot paret ströks dessa tankar. Trots allt, var det komiskt nog inte mannen som gjorde mig arg.

Det du gör just nu är inte okej. Du kan börja med att försvinna från denna restaurangen och direkt från kvinnans liv.”
Därefter vänder jag mig till vännerna som satt mittemot paret och ger dem en rejäl utskällning. Att de hade mage till att äta sin mat, samtidigt som de med sina fruktansvärt fega blickar beaktar hur mannen beter sig på ett uppenbarligen oacceptabelt vis, som att de vore en spännande film de har framför sig. Slutligen avslutar jag med att förklara för kvinnan att hon förtjänar bättre pojkvän och mycket bättre vänner.

Nu är detta inte en story jag berättar för att jag vill höra ett “bra agerat Lejla!!!”, få dagens ros och bli kallad hjälte för. Det är en situation som jag vill att alla människor ska agera i, lika självklart som att solen stiger upp imorgon. Jag vill visa att det som fick bägaren att rinna över för mig, var faktumet att jag inte ville vara de vännerna som oproblematiskt kollade på när mannen ofredade kvinnan. Jag visste att jag hade plågat mig själv om jag kom hem efter arbetsdagen och visste att jag var lika delaktig i åskådareffekten som vännerna var. Jag hoppas innerligt att alla har ett sådant samvete i sig och inte låter “lägg inte näsan i blöt” stoppa en från att agera på det bästa viset de kan göra i en sådan situation.

  • Lejla Isic
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.