Foto: MARTIN PÅLSHEDEN
Maria Eng, regissör, författare och kreatör.

Tyckt om att tycka

Tyckt.
Det känns ju lite fånigt. Tycker jag. Att jag inte förrän nu sett att rubriken på krönikan jag skrivit för är TYCKT. Jag har mer TÄNKT. Tänkt: vad gör jag med det utrymmet jag fått?

Vi lever i en värld där man skall tycka. Vi skall ha en åsikt, stå fast och gå med säkra steg mot vårt mål. Vi vet vad vi tycker om och inte tycker om. Kanske mest vad vi inte tycker om.
Klickar du på kommentarstrådarna på ett offentligt Facebookinlägg väller tyckandet mot dig, ett tyckande utan direkt tanke på mottagaren. Det är som om man bara vill få ur sig orden, som om det vore en tvångsimpuls att tycka.
”Vad tyckte du om filmen?” frågar den du gått på bio med innan eftertexterna ens har tagit slut. Innan du hunnit smälta intrycken.
”Vad tycker du?” frågar vi och tar oss egentligen inte tid att verkligen lyssna på svaret. Det har vi inte tid till. Medan vi hör svaret formulerar vi redan vad vi själva tycker om det den andra säger.
Vi är så många som tycker.
Men hur många lyssnar?
Hur många sätter svaret i halsen för att de känner en press att tycka något?
Så vad tycker jag egentligen? Nu när jag får det här utrymmet att tycka? Vad tycker jag om Stadskärnan, Klimatet, Skolan, Politiken, Folkhälsan, Höstens mode, Djurens rätt, Sjukvården, Kulturen, att jag skriver i en tidning som hotas att läggas ned? Bakom mitt tyckande öppnar rum efter rum upp sig. De ekar av känslor och scener ur mitt liv. En scen från 1995: Hur jag tillsammans med mina vänner ockuperade Bryggeriet i Alingsås. Vi tyckte något och andra lyssnade. Detta ledde till en folkomröstning där Alingsåsarna röstade ja till att bygga om bryggeribyggnaderna till kultur-och ungdomshus. Stadens politiska ledning valde dock att bortse från resultatet i folkomröstningen och rev Bryggeriet. Trots det är detta minnet en seger i mitt liv, för jag är glad över att ha varit med om hur det känns att bli lyssnad på, på riktigt. För folk tog sig tid.
I en värld av tyckande slumrar agerandet. Man tycker utan att göra något. Kanske i rädslan för att man skulle bevisas tyckt fel och gjort bort sig. Kanske borde vi börja med frågan: Vad tror jag på? Vilka är mina grundvärderingar och mina tankar om vad det är för värld jag vill leva i?
Ju äldre jag blir desto svårare har jag att tycka. För mig krävs det en invecklad utveckling som söker sig både utåt och inåt mot mig själv. Jag vill inte dra förhastade slutsatser. Bakom varje tyckande döljer sig ordet VET. Och hur skall vi veta att det vi tror oss veta är sant? I vår strävan efter att foga samman de bitar som är hela vår världsuppfattning – till och med vår självbild – glömmer vi lätt bort att upptäcka. Att vila i att inte veta och bara vara närvarande i samtalet. Att kanske tycka sig veta men sedan ändra sig. Säga: Oj jag tänkte fel. Nu tänker jag så här i stället.”
Ju äldre jag blir desto mer lyssnar jag.
Jag lyssnade till exemplet på min vän Stina när vi pratade om det här med att tycka.
Hon sa:  ”Om man vill göra något fint för världen så kanske det största kan vara att lämna sina egna tyckanden åt sidan för en stund och verkligen intressera sig för vad den andra säger. Den andra kanske bär med sig minnet av att det en gång fanns en människa som tyckte att han/hon var viktig. Detta kan vara större än vilken åsikt som helst.”
Med detta citat tackar jag för att jag fått utrymme att tycka.

  • Maria Eng
Dela innehållet

Kommentera våra artiklar på Facebook/alingsastidning eller Twitter/AlingsasTidning. Debattartiklar besvaras med nya inlägg. Använd formuläret under Debatt.