Vid läsningen i AT om familjen, som tvingas lämna vår kommun, går mina tankar tillbaka till tiden när ekonomin var bättre. Jag minns specialläraren som tog hand om eleven i sin särskilda klinik, när mor och barn slutligen hade släppt varandras händer. Senare på dagen kunde samma lärare följa med barnet till den stora klassen. Klassläraren lät barnet vara inne på rasten - allt för att skapa struktur och trygghet. Elevens behov av kontroll och kontinuitet tillgodosågs väl. Det fanns också heldagskliniker när behoven var större. Alla dessa åtgärder förbereddes och utvecklingen följdes upp i förtroendefulla samtal mellan hem och skola.
Senare skulle inga barn pekas ut eller petas ut. Alla skulle ingå i gemenskapen i de allt större klasserna. Integration var lika med att gå i den vanliga klassen. I Danmark hade man en helt annan definition på integration. När eleven följde med i kursplanerna var barnet integrerat oavsett var undervisningen ägde rum. Här hemma fortsätter den sociala ambitionen att dominera över den pedagogiska.
Då benämndes dessa barn som skolvägrare. I och med resursminskningen har fokus och ansvar glidit över på hemmet, vilket avspeglas i ”diagnosen” hemmasittare. Men föräldern har inget annat val än att sörja för sitt barns trygghet.
Skolan har det yttersta ansvaret att ta fram skräddarsydda lösningar som barn med så kallade särskilda behov behöver. Skolplikten innebär att alla barn skall erbjudas och ta emot undervisning oavsett hur och var, med eller utan robot, hemundervisning eller i skolans lokaler. Det kostar och där sitter problemet, skulle jag tro.
Rolf Hedberg
LÄS MER:Familj lämnar Alingsås – kritik mot hantering av hemmasittare
LÄS MER:Utlys barnnödläge i Alingsås!
LÄS MER:Nöjda elever i Alingsås?