I omgångar har vi bjudit er läsare på gamla bilder från ett svunnet Alingsås. Mest av allt har jag själv gått igång på de mängder av gruppbilder som finns i arkivet. Det är arbetsplatser, det är skolor och det är olika organisationer och sammanslutningar som tryckt ihop sig och väntat på ett klick. Blickarna fästa mot kameran. Alla är med.
Jag har funderat på varför det är så att jag dras till dessa rätt stela och uppställda bilder, sällan med en tydlig komposition. Visst. Ögon dras till ögon. Men efter moget övervägande har jag kommit fram till att det är något annat. Vad det i grund och botten handlar om är att kameran förr var en viktigare pryl. Den kom fram sällan. Den var dyr. Det krävdes teknik. Respekt.
Min mamma, född -45, påstod någon gång att hennes ”fotoalbum” fram till 9 års ålder bestod av fem bilder på henne själv. Så när det väl var fotodags så skärpte man till sig. En högtidlig stund helt enkelt. Och för någon som jag känns det varmt i hjärtat när man ser alla dessa människor, på bild efter bild, som känner stundens allvar. Klick!
Där satt dom, klass 1 på Norra Skolan i Alingsås 1917, personalen på Alingsås Linnefabrik någon gång på 1910-talet eller varför inte Alingsås poliskår från anno 1916. Konrad, Albin, Ernst och Fridolf. Vilka var ni? Det kommer jag nog aldrig få veta. Men en sak om er vet jag – att ni kände vördnad och respekt inför fotografiet som företeelse.
Ett motsatsförhållande idag. Kusinträff på Öland i somras. Folk kommer och går. Ingen ordning. Ska Mårten äntligen få samla alla då? Få ta fram kameran? Pulsen stiger. Äntligen ska jag få föreviga släktens minstingar. Ner med alla i trädgården, skugga. Fram med stolar. Nu blir jag militär. Sätt dig! Du stå! Titta hit! Men skitungarna lyssnar inte. Dotterns tunga ska fram. En smittsam tunga. ”Blunda inte då”, halvskriker jag irriterat. Vad händer då? Jo, alla barn kollar på varandra ifall den ene eller andre blundar. 250 kort och en bombmatta mer raseriutbrott senare tankas bilderna in på datorn. Knappt ett foto går att skriva ut.
Annat var det förr. När fotografen kom satt man lydigt ner och höll käften. Ja, käften kanske log. Men ändå. Klick! Och där var ett ögonblick fruset i tiden.
