Dä va ett årsmöte i Falköping mä fôlk ifrå hela Västergötland. När dä va dags för meddasrasta feck vi ett gôtt råd utå han sum ledde årsmötet:
Stöter du på nôken gammel bekanter nu på rasta, då sa du inte säja va du tänker, sa han, säj istället att dä va skôjit å råkas.
Ja tänker iblann, att dä ä kônstit att vessa männesker ä säk precis lika hela livet, di ä lätta å känna igen. Andra ändrar säk flere gånger unner si livsti. Å då menar ja inte dum sum gär en ansektslöftning då å då, utan när ändringa skett på naturlir väg. En kan grunna på varför dä ä så olika på fôlk å fôlk.
#
Nu under pandemin ä dä många sum hattet ensamt. Vi för våran del töcker vi hattet bra, även um en får avstå en del roliheter. Tänk på hur dä va fôrr i tia. Ja tänker på Frans på Lusebacken, å Ida på Sörlet.
Frans bodde själver i si stûva långt inne i skogen. Dä geck ingen riktir väg dit, bara en gångstig. Han geck te boa varanner veka. Han kunne inte hatt mö å handla för, folkpansion va inte mö å skruta mä på förtitalt.
Vi va nôka skolekamrater sum geck å hälsa pån en söndaättermedda å feck komma in i stûva. Sum ja minnset, fanns dä ett köksbol ve fönstert å ett par stola å så va dä ena lita sôffa. I en bonke ve dôra ut, va dä nôket brunt, så Lennart fråga va dä va i bonken. Chokelapodding te katten, svarte Frans, så helt själver va han ju inte.
#
Ja grunna på va Frans livnärde säk på. Han hade inga kor , greser eller höner å på den tia fanns dä inte köttvarer å köpa i boa å feskhandlarn besökte aldri Lusebacken heller. Ja ringde te en bekanter sum kände Frans, å fråga um han vesste va Frans åt för mat. Svart ja feck förvåna mäk lite: Han hade allti färskt kött på bort, ble svart, å så fortsatte han, min morfar bodde nôka kilometer ifrå Frans. Då å då tog han mä säk bössa å geck ut i skogen. En tjädertupp på meddasbort va inte dumt. En gång feck han se en granner tupp, han löfte upp bössa å sekta. Men då small dä te ifrå ena aen bössa. Dä va Frans sum hade jaktlöcka den gången, sa morfar. Frans vesste nog var maten fanns å hämta.
#
På Sörlet i utkanten på sockna bodde Ida själver i si lella stûva. Ja tror aldri att ja hört att nôken mer än bror min åhanses kompis Bert vart inne hos na. Men dä uppskatta inte våra föräldra, för Ida hade gôtt um väggalöss å lôpper. Därför höll säk fôlk på avstånn ifrå na. En sönda ätter högmässa hälsa prästen på Ida å uttröckte sin uppskattning över att ho va en trogen körkebesökare. Då svarte Ida: Dä gär ja la mest för å reta socknabora. Dä ä la inte riktit rätt sinnesstämning för ett körkebesök.
