Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Solsken å Månsken körde taxi

Ja hûgar inte um ja lästet i tinninga eller um dä ä nôken sum berättat för mäk, att Alingsås å Vårgårda ä di ställena sum ä mest kända för å ge fôlk öknamn eller kanske sa en kallat för smeknamn.

Ja grunna på va ja hade hört för nôka namn. Lea-Karl, Två å femti, Tissan, Stjärn-Karlsson, Kanon, Huskvarna, Solsken, Sven i Roselant å så Lergöken för å ta nôka exempel.

Ja tänkte berätta um han sum hade dä grannaste namnet, Sven Solsken. Sa en Solsken, då vesste alla vem en språka um. Han hette egentligen Sven Johansson. Han va födder på ett litet tôrp i Ornunga, å dä va vådelit fattit. Under första världskriget levde vi mest på havrebrö och skummjôlk, har Sven berättat. Svenna morfar bodde ett bra stöcke ifrå tôrpet, men Sven geck ôfta dit, å iblann feck han sôva över. Mä stôlthet berätta Sven, att den fôrste affärn han gjorde, va mä morfar. Han köpte ett stöcke utå min sôkertôpp för en femöring, berätta Sven.

När Sven va 19 år tog han körkort å flötta in te Vårgårda. Där börja han köra taxi. Dä fanns flere taxibila i samhället, å dä fanns en te sum hette Sven Johansson sum körde taxi.

Ett par gubba sto å språka um att dä kunne va svårt å hôlla isär vecken Sven en språka um. Då sa den ene gubben, att den han helst åkte mä ä allti så glar så ja kallarn för Solsken. Den andre Sven ä flintskallir, så ja kallarn för Månsken.

Ätter ett tag feck Månsken ett nutt namn. Ve dä gamla stationshust fanns dä på baksida en granner rabatt mä roser. En da när Månsken lämnat å sina passagerare ve väntsalsdôra, va han tvongen å backa för å kunna vänna. Då bar dä säk inte bätter te än att han backa upp i roselant. Dä såg en kluri vårgårdabo sum töckte att Sven i Roselant passa bätter än Månsken, å så ble dä.

I kôrsen ve Nåronga körka satte han upp ena rebba sum han målat en pil å ena sol på. En sôdden skölt fanns dä ve varenda kôrse tess en va framme.

Sven Solsken butte yrke å ble skrothandlare. En reporter frågte Sven hur dä kändes å va skrothandlare, för di va kända för å va lite lurendrejare. Solsken bedura, att sôdden va inte han. Han skötte bokföringa väl, å Skattemöndihetera hetta inte ett enda fel, så nôken lurendrejare, dä va han inte.

Sven köpte säk ett tôrp långt in i skogen bôrtaför Lida i Nåronga. Um en velle åka å hälsa på Sven va dä inte lätt å hetta dit. Dä löste Sven. I kôrsen ve Nåronga körka satte han upp ena rebba sum han målat en pil å ena sol på. En sôdden skölt fanns dä ve varenda kôrse tess en va framme.

Te tôrpet hörde en del skog. Ett år hade dä blåst ner en massa trä sum Sven röjt upp ätter stôrmen. Dä hade inte blett å för Sven å plantera nutt, så en da kom dä ett skarpt brev ifrå Skogsvårdssturelsen, att han va tvongen å plantera före en vesser datum. Sven va la inte så intresserater utå plantering så han skrev ett svarsbrev där dä stod:

Ja har en överenskommelse med vår Herre, han planterar å ja sköter gallringa.

Sven lita på vår Herre, men dä gjorde inte Skogsvårdsstyrelsen, så Sven feck böta.