Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ensamma män har fått ta allt större plats i samhällsdebatten. Bild: Filip Landqvist
Ensamma män har fått ta allt större plats i samhällsdebatten. Bild: Filip Landqvist

"En kvinna som klandrar män för sin ensamhet vore pinsam”

De ensamma männen står i rampljuset i samhällsdebatten just nu. Alla vill förstå och hjälpa de många män som samlas på så kallade incelforum där kvinnohat och samhällskonspirationer får spridas helt okontrollerat. Men de ensamma kvinnorna är det ingen som bryr sig om.

Det har debatterats flitigt kring de så kallade incelmännen* och deras utsatthet det senaste. I torsdags (23/9) sände Kalla fakta sin granskning av svenska incelmän, där man ställer frågan ”varför är det allt fler män som hatar i ensamhetens namn?”

Men ensamhet är knappast något som enbart drabbar män. Kvinnor har levt isolerade i århundraden, utstötta från samhället. Den grupp i samhället som känner sig mest ensamma idag är kvinnor över 80 år. Men ensamma kvinnor har däremot aldrig fått samma uppmärksamhet i samhällsdebatten.

Incelkvinnor finns inte

Jag kollade nyligen igenom den brittiska tv-serien Downton Abbey. Handlingen kretsar kring adelsfamiljen Crawley och genom seriens sex säsonger får vi en inblick i flera kvinnoöden, både bland tjänstefolken och eliten. För äldsta dottern Mary Crawley kretsar hela livet runt giftermålet, något som senare riskerar att utebli på grund av ett rykte om att hon inte längre är oskuld.

Giftermålet är också hennes yngre syster Ediths stora dröm, men för henne är det ännu svårare. Hon hamnar ständigt i sin storasysters skugga, som både har skönheten och status quo, något som också gör att en djup avundsjuka börjar gro.

Edith skulle kunna ha blivit en incel. Hon är den som förlorat i genlotteriet, och som också ofta saknar charmen och den sociala kvickhet som krävs för att väcka intresse hos andra. Men att klandra män för sin ensamhet vore faktiskt en helt absurd tanke, särskilt i början av 1900-talet. Och frågan är om inte en sådan idé vore lika absurd idag. De flesta skulle nog tycka att en kvinna som klandrar män eller samhället för sin ensamhet vore pinsam.

Misslyckad kvinna

Som kvinna ses ofta ensamheten som ett kvitto på misslyckande. Hotet om ensamheten har varit ett effektivt sätt att på olika sätt kuva kvinnor genom tiderna. Saker vi ser idag, som betygsättandet av kvinnors kroppar, skammandet av hennes sexualitet och virala skräckexempel på ”crazy cat ladies” härstammar alla i hotet om, och rädslan för ensamheten.

En ensam kvinna vet ju att hon är ett lätt byte, både att göra illa eller till åtlöje. En ensam kvinna vet att hon i samhällets ögon är värdelös och får skylla sig själv.

Istället riktas hatet inåt och mot den egna kroppen. Det tar sig uttryck i olika former av psykiska sjukdomar, ätstörningar och självskadebeteenden. I vissa fall riktas visst hat möjligtvis också mot andra, mer lyckligt lottade kvinnor. Men nära nog aldrig skulle tanken falla sig in att klandra andra män eller samhället för den egna ensamheten. Nej, ensamheten är hennes eget ansvar.

Det eviga ansvaret

Och att kvinnor bär ansvaret är inget nytt. Hon bär ansvaret inte bara för sina egna tillkortakommanden, utan även för mäns. Inte ens när kvinnor är uppenbara offer, till och med i rättslig mening, handlar debatten om männens eller samhällets ansvar. Och när ett sådant samtal försökt ta plats, sjunger hela samhället i kör: ”inte alla män” och debattprogram med frågeställningar som ”har feminismen gått för långt?” sänds på tv.

Olika maskulinitetsprojekt dras istället igång, ofta initierade av kvinnor själva. Kvinnor tar fram vattentäta argument till varför också män borde bry sig om oss. Skriver böcker och öppna brev, vädjar till män att lyssna och agera. Är det inte intressant hur mycket alla bryr sig om män, men hur lite män bryr sig om alla andra?

Ett meningsfullt liv

Jag håller med om att ensamhet är ett samhällsproblem. Det finns anledning att både oroas och diskutera konsekvenserna av ett allt mer segregerat samhälle. Men jag vägrar gå med på att ensamheten skulle drabba män värre än kvinnor.

Vet ni vad Edith gör med sin ensamhet? Hon ser till att skaffa sig saker att göra. Hon hittar nya intressen och mening genom det. Vill vi på riktigt minska ensamheten i samhället får vi börja bygga ett samhälle som erbjuder alternativ. Ett samhälle med tid och plats för en meningsfull tillvaro, oavsett ålder, kön eller social status.

*Incel är en förkortning på ”involuntary celibate”, eller ofrivilligt i celibat.