Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/3

Ibland är ens egen ångest fullt tillräcklig

Varje människa du möter utkämpar en strid du inte vet något om. Så var snäll. Alltid.

Det där kända talesättet man ofta ser på engelska, här lite fritt översatt till svenska, är vad som osökt dyker upp i mitt huvud. För bättre än så kan man nog inte sammanfatta sensmoralen i Fredrik Backmans succéroman ”Folk med ångest”, som precis har blivit Netflix-serie.

Innan julledigheten delade jag och kompisen Catia lästips över en lunch och bytte sedan böcker med varandra. Just ”Folk med ångest” råkade vara en av hennes favoriter, som jag dessutom inte hade läst än.

– Finns den som film också, undrade jag och tänkte på de andra filmatiseringarna av Fredrik Backmans böcker; Ocarsnominerade pärlan ”En man som heter Ove” och mindre lyckade ”Britt-Marie var här”.

– Nej, det blir nog svårt att göra film av den, menade Catia.

En historia om ett bankrån som urartar till ett gisslandrama. Fast kanske egentligen mest om osäkerhet och de små människor vi alla emellanåt kan känna oss som.

När jag dras in i Backmans lilla värld, där existentiella funderingar varvas med kanske inte helt trovärdiga men väldigt underhållande polisförhör, förstår jag vad hon menar.

Men nädå, Felix Herngren blev inte avskräckt. Han tyckte att det gick alldeles utmärkt att göra tv-serie av den här historien. En historia om ett bankrån som urartar till ett gisslandrama. Fast kanske egentligen mest om osäkerhet och de små människor vi alla emellanåt kan känna oss som.

Nyårshelgen tillbringas hos goda vänner. Det blir mycket mat, en del vin och övernattning. Boken är precis färdigläst och jag är nyfiken på tv-serien. Vi trycker igång första delen sådär runt midnatt och sträcktittar sedan alla sex avsnitten.

Som alltid när man redan har skapat sina egna bilder i huvudet stämmer karaktärerna framför kameran inte riktigt in i originalstoryn. Sara var väl inte alls sådär ung och nästan snygg, mer en arg och elak tant? Inte var väl Roger så gapig och gåpåig? Och visst var väl Estelle mycket...hm, äldre och skröpligare?

Roger och Anna-Lena ska föreställa två Ikea-missbrukare, men deras hem i Netflix-serien påminner mer om ett överklasshem på Lidingö. Alla de där polisförhören som utgör en stor del av behållningen i romanen är nästan helt bortbantade. Och psykologen Nadia som spelar en betydande roll i boken har plockats bort helt.

Dan Ekborg och Alfred Svensson är både roliga och hjärtevärmande som småstadspoliserna Jim och Jack - far och son som vill försöka lösa gisslandramat på egen hand...

Men nog gnällt nu. För serien står på sina egna ben och jag kommer faktiskt inte vara den där som tvärsäkert hävdar att ”boken är såååå mycket bättre”. Mest annorlunda. Som feelgoodförströelse funkar Felix Herngrens skapelse absolut.

Dan Ekborg och Alfred Svensson är både roliga och hjärtevärmande som småstadspoliserna Jim och Jack - far och son som vill försöka lösa gisslandramat på egen hand, utan någon inblandning från poliskollegorna i Stockholm. Rånarens exman och chef är dessutom precis så odrägliga som det krävs för att man ska förlåta rånaren rakt av och hålla alla tummar för att hon aldrig någonsin åker fast.

Så plocka fram snacksen och mysfilten och maratontitta er gärna igenom den här ganska ångestbefriade versionen. Ibland kan den ångest vi har i det verkliga livet, våra egna små strider, vara fullt tillräcklig.

LÄS MER: Hittade mitt nyårslöfte under en verklighetsflykt till Paris

LÄS MER: Kändisar för alla smaker