Anna-Karin Palm fick sitt stora genombrott 1997 med romanen "Målarens döttrar". Hösten 2019 blev hon Augustnominerad för sin stora biografi över Selma Lagerlöf – "Jag vill sätta världen i rörelse".
Nu är hon tillbaka i det betydligt mindre formatet med en bok som tar sitt avstamp i moderns insjuknande i alzheimer, men som är så mycket mer än en sjukdomshistoria. Samtidigt är det en berättelse om en klassresa, en analys av ett ibland sårigt mor-dotter-förhållande, reflektioner kring det egna författarskapet och inte minst en hyllning till den kärlek som står stark inte bara i lust utan även i nöd – alzheimer är ju i hög grad de anhörigas sorgeprocess.
När jag läser om Anna-Karin Palms vackra, färgstarka och ibland oförutsägbara mamma får jag associationer till Jonas Gardells underbara kärleksförklaring till sin mor i "Till minne av en villkorslös kärlek" från 2018. Vad är det med dessa morsor?! Varför är de så gränslösa? Varför kan de inte bara ta det lugnt och koncentrera sig på att haussa oss i stället? Då hade vi kanske sluppit att sitta hos terapeuten och skära tänder över en person som är alltför lik oss själva och som vi älskar mer än vi förmår erkänna vare sig för henne eller oss själva.
Jag har haft en sådan mor. Jag har sett min far försvinna in i alzheimerdimman. Och jag har läst Anna-Karin Palms tidigare böcker med stor behållning. Så det är väl klart att "Jag skriver över ditt ansikte" sitter som en smäck! En bok att läsa, begrunda och återvända till.
LÄS MER:En sällsynt skimrande bokskatt
LÄS MER:Två säkra deckartips för lediga vårdagar
