Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

AT:s krönikör har hittat två pärlor i Frida Nilssons böcker om Kråkan.  Bild: Jenny Schagerlind
AT:s krönikör har hittat två pärlor i Frida Nilssons böcker om Kråkan. Bild: Jenny Schagerlind

Kråkan – en ny barnboksförälskelse

Min absoluta favoritbok när jag var i förskoleåldern var ingen av de välkända klassikerna. Inte Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga eller något annat älskat Astrid Lindgren-verk.

Boken, som jag gissar att ganska få har hört talas om, heter ”Flaxa med vingarna” och handlar om ett fågelpar som en dag hittar ett ovanligt stort ägg i sitt bo. Det visar sig vara ett krokodilägg och trots att herr och fru Fågel misstänker att den där snabbväxande ungen egentligen inte alls är deras egen ger de honom så mycket mat och omsorg de mäktar med. Jag älskade boken så mycket att jag lärde mig varje ord utantill och låtsasläste den från pärm till pärm för min ett år yngre lillebror.

I somras fick jag en ny barnboksfavorit, också det en fågel. Hade tagit med mina två yngsta barn till bokfika på Vårgårda Bibliotek och där bland alla lästips fanns han, Kråkan.

”Kråkans vilda piratsommar”, Frida Nilssons andra bok om Ebba och hennes bästa vän Kråkan, beskrevs av bibliotekarien som en sådan där lite knasig bok med mycket fantasi. Kunde man väl prova enades jag och dottern om och boken fick följa med hem. Förälskelsen var inte omedelbar men visst var den underhållande. Vi högläste och skrattade tillsammans.

Jag kunde i alla fall inte få nog av Kråkan och sprang hungrande efter mer till biblioteket för att låna den första boken...

Mest jag om vi ska vara ärliga. Nioåriga dottern tyckte en del av alla knasigheter ändå var rätt förståeliga och inte så mycket att skratta åt. ”Mamma, han är ju en kråka”, som hon gång på gång påminde mig. Jag kunde i alla fall inte få nog av Kråkan och sprang hungrande efter mer till biblioteket för att låna den första boken, Kråkans otroliga liftarsemester.

Där ger sig Ebba och Kråkan av mot norska gränsen för att hitta Kråkans sedan länge borttappade föräldrar. Ebba stiger upp tidigt på morgonen och lämnar en lapp till sina föräldrar: ”Var inte oroliga, ni vet ju hur ordentlig Kråkan är.” Nej, Kråkan är mycket men ordentlig är ingen av hans egenskaper. Vi läser i bilen upp till semesterstugan i Sälen och skrattar ännu mer.

Hela fjällvandrarveckan strör jag Kråkan-citat omkring mig och läser valda stycken ur boken högt för alla som orkar lyssna.

Hela fjällvandrarveckan strör jag Kråkan-citat omkring mig och läser valda stycken ur boken högt för alla som orkar lyssna. Berättar om Kråkans vilda partynatt på hotellet i Karlstad. Om när han nästan drunknar i Klarälven, får en nära döden-upplevelse och inser att han nog är norrman. Om när han hittar en norsk familj att lifta med över gränsen, spelar uppstoppad inför tulltjänstemannen för att sedan brista ut i ett käckt ”morrn, morrn”.

Är det inte lite typiskt att den skötsamma och ansvarstagande av de båda bästisarna, den som hela tiden får försöka styra upp situationen, är en flicka?

Så här med lite distans till läsupplevelsen kan jag fundera på hur det varit om Kråkan betett sig som han gör men inte varit fågel. Hade det varit lika roligt eller hade han bara uppfattas som ett ouppfostrat och självcentrerat barn? Och är det inte lite typiskt att den skötsamma och ansvarstagande av de båda bästisarna, den som hela tiden får försöka styra upp situationen, är en flicka?

Så ja, Frida Nilsson är kanske inte den mest nytänkande och genusmedvetna barnboksförfattaren, men om man bortser från det och precis som jag tycker att en bra barnbok ska vara underhållande även för vuxna är böckerna om Kråkan två pärlor att upptäcka.

LÄS MER: "En kvinna som klandrar män för sin ensamhet vore pinsam”

LÄS MER: AT ger fem plus till Abba-låt