Adèle Bréaus "Systrar" försätter mig i lite samma stämningsläge. Systrarna Carpentiers mamma är visserligen inte döende – men hon har blivit lämnad av sin man efter 48 års äktenskap, vilket är nog så traumatiskt för dem alla. Nu har det gått ett år och de tre systrarna Mathilde, Violette och Louise med familjer ska som vanligt tillbringa semestern tillsammans med mamma Jeanne i barndomens paradis. Fadern, Yves, har de brutit kontakten med. Han upplever en ny förälskelse och vill att sommarhuset ska säljas för att kunna köpa något nytt med sin nya kvinna – som till råga på allt är en gammal väninna till hans hustru. Dessutom dyker Violettes ungdomskärlek Laurent upp på scenen – samtidigt som hennes nye pojkvän. Och Louise har en hemlighet som hon inte vågat avslöja för sina systrar. Bäddat för dramatik!
Adèle Breau har skrivit fem böcker, men "Systrar" är den första att översättas till svenska. Själv blev jag förtjust – över det lätta men ändå knivskarpa anslaget i personporträtten och över det allmängiltiga i skildringen av alla dessa kvinnors vardagsliv och livspussel ( som när mormodern ska hämta dottern och barnbarnen vid tåget och inte har någon bilbarnstol...) Sedan är det så klart svårt att som läsare låta bli att fångas av de gradvis avslöjade familjehemligheterna.
Underhållande och charmigt! Det är något väldigt fascinerande med skildringar av syskon och deras inbördes relationer och hur vuxna människor regredierar när barndomens konflikter och minnen flyter upp till ytan. Lägg därtill en rådjursögd tonåring som lite på håll observerar de vuxnas känslomässiga kullerbyttor och – voilá – man får till och med lite klassiska Francoise Sagans "Bonjour Tristesse"-vibbar!
