Här har Ann-Sofi Danielsson har varit lärare sedan 1964. I dagarna fyllde hon 80 år, och hon har inte lagt av än.
Just den här dagen har hon promenerat den korta biten ner till skolan för jobb på förmiddagen.
– Jag gick i pension när jag var 68, sedan dess har jag varit vikarie när det behövts.
Idag är det elever i det så kallade Språksteget som hon undervisat. Det är svenska för nyanlända, ungefär som SFI.
– Det är grupper där det kan finnas både analfabeter och universitetsutbildade och allt däremellan, så man måste vara påhittig i undervisningen, säger Ann-Sofi som även är engagerad i Noltorpskyrkans språkcafé på måndagskvällar.
Själv kom hon som lärare till Hjälmared 1964 när skolan funnits i sju år, och hade ett 50-tal elever i två klasser.
– Jag var mycket ung, och mycket grön. Och det var fantastiskt. Jag var 24 år, ibland yngre än mina elever. Minns känslan när jag förstod att eleverna uppfattade mig som lärare fast jag var så ung.
Massor av elever har det blivit under årens lopp, flera tusen faktiskt, och skolan har vuxit både i elevantal och lokalmässigt.
– Det har varit en fenomenal resa, säger hon om utvecklingen.
Hjälmareds folkhögskola är som ett eget litet samhälle och Ann-Sofi bor på skolområdet i en villa som hon hyr av skolan. Från början en tjänstebostad. Utsikten från trädgården är skolan och det lilla kapellet.
– Jag bor mitt i smeten, med alla elever och andra som rör sig runt här, och jag har inte ont av det, jag tycker det är mysigt. Jag har dessutom stans bästa badstrand precis här nere, säger hon och pekar mot sjön. Och fin skog att vandra i alldeles runt knuten. Och som sagt nära till jobbet om det behövs en vikarie.
– Det enda är väl i så fall på sommaren när konfirmandkurserna är igång, då brukar jag be att man tar bort snöret till kyrkklockan, annars kan det ringa en gång i timman natten igenom, säger hon och ser ärligt talat inte alltför bekymrad ut över detta konfirmandbus.
I Lund blev hon filosofie magister efter studier i engelska, teologi och pedagogik. Efter ett år på EFS eget studieförbund blev det lärarjobb på Hjälmared.
– Tänk, det var på den tiden då inte ens Lärarhögskolan i Malmö fanns, så jag började jobba utan att ha praktiserat yrket en endaste timma. Det skulle aldrig kunna inträffa idag. Men har man bara gedigna ämneskunskaper så blir man så småningom varm i kläderna och lär sig vad som funkar i undervisningen.
Så var det då, och det har ju onekligen gått bra för Ann-Sofi som fortfarande är efterfrågad pedagog.
Ett litet svagt skorrande avslöjar att hon inte är född i Västergötland. Det finns kvar från uppväxten i Karlskrona i Blekinge.
– Annars har jag inget kvar där, inga släktingar, tycker inte ens jag kan imitera dialekten längre.
Är du alingsåsare nu då?
– Nej, jag tror inte det... Det är konstigt, men jag är nog mest av allt hjälmaredare. Tror inte ens jag hittar i alla bostadsområden inne i Alingsås.
Ann-Sofi har två söner i Alingsås, och även ett litet barnbarn.
– Alingsåsarna verkar vilja stanna i sin stad, och jag är jätteglad att mina pojkar bor kvar här nu.
Så var det nämligen inte för henne själv i ungdomen.
– Nej, inte ens sju vilda hästar hade kunnat förmå mig att stanna kvar i Karlskrona när jag var ung. Somrarna är visserligen fantastiska där, men vintrarna är förfärliga.
Det syns i trädgården att Ann-Sofi är odlingsintresserad.
– Ja, det är ett senkommet dille som jag har fått, säger hon.
– I somras hade jag 23 tomatplantor på garageuppfarten, och fick till slut skaffa ett litet soldrivet bevattningssystem.
På gräsmattan ligger pallkragar.
– Det är inte vackert, säger mina söner. Men jag säger att det är bra med mat.
Så i sommar ska det bli mer tomater. Och bönor, dill persilja, och kål.
Visserligen är det många andra, förutom jag själv, som vill äta min kål, säger Ann-Sofi och syftar på allehanda skadeinsekter.
– Men jag ska försöka med det i år igen i alla fall, säger hon.
I hallen står ett par vandringskängor. Också det avslöjar att hon är en aktiv pensionär på andra områden än i skolan.
– Ja, jag har upptäckt Franciskanska Vandringsklubben och gått med dem i både England, Tyskland och Sverige.
Också vandringarna är något av ett "senkommet dille".
– Jag sörjer faktiskt lite att jag inte hittade dem när jag var yngre. Men nu till sommaren blir det vandring här i Sverige, mellan Falköping och Skara, och då kommer det internationella gäster från sju medlemsländer.
Och Ann-Sofi, ja hon är förstås med och både vandrar och arrangerar. För det här är nämligen en 80-åring som inte ligger på latsidan.
