Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Daniel Harre spelade sig ner till botten

På tre veckor spelade sig Daniel Harre hela vägen ner till botten och tvingades göra det han fruktade allra mest. Berätta för sin sambo.
– Jag bara grät i hennes famn i en timme innan jag lyckades få fram vad det var. Jag var helt säker på att hon skulle lämna mig, säger han.
TEXT OCH BILD: Jenny Förander

När vi träffas har Daniel Harre över tusen spelfria dagar i ryggen. På över tre år har han inte känt något sug efter att spela men han är ändå fullt på det klara med att spelmissbruk är en kronisk sjukdom som han alltid måste leva med.

– Har man gått över gränsen går det inte att spela ”lagom”. Spelmissbruk är som en trappa där man spelar mer och mer och bygger upp sin tolerans. Om jag skulle ta ett återfall skulle jag börja högst upp på trappan, där jag var när jag slutade. Jag har slutat helt och spelar inte ens på chokladhjulet på Liseberg.

När Daniel bröt ihop och berättade för sin sambo att han tagit lån och spelat bort alla pengar tänkte han själv att han varit spelmissbrukare i tre veckor. Ju mer han reflekterade över sitt beteende, desto mer insåg han att han hade haft det med sig betydligt längre än så.

Det var jätteroligt, rouletten var min favorit. Jag blev ganska duktig och tävlade med kompisarna.

När Daniel var 20 år började han jobba som croupier på Casino cosmopol i Göteborg.

– Det var jätteroligt, rouletten var min favorit. Jag blev ganska duktig och tävlade med kompisarna. Poker var också stort då och när vi var lediga brukade vi träffas hemma hos kompisar och spela.

Kompisgänget lämnade Casino cosmopol och började istället jobba ombord på kryssningsbåtar i Norge. De tjänade bra och hade mycket ledig tid.

– Man var ombord på båten 20 dagar i sträck. Då spelade vi väldigt mycket poker. Vi tjänade också väldigt bra och reste mycket, då ville man alltid gå på casino. Spelet var mitt intresse och jag kan inse nu att känslan jag hade som croupier när jag drog ett nummer som ingen hade och skrapade hem alla pengarna, det var samma kick som jag sedan fick på andra sidan bordet. I Norge fick vi dessutom provision på pengarna vi spelade in.

Daniel Harre tror inte att han hade lånat lika mycket pengar om han varit tvungen att möta en bankman öga mot öga. Bild: Jenny Förander

Daniel beskriver det som att han i tio års tid matades med de spelkickar som långt senare skulle leda till att han spelade bort alla sina pengar och mer därtill.

– Jag visste att jag spelade för mycket, men jag intalade mig att jag inte hade något problem eftersom jag tjänade så mycket att jag kunde betala mina räkningar. Men jag vet att när jag spelade tappade jag kontrollen.

Daniel berättar om en resa han gjorde med sina kompisar till Las Vegas. Då hade han sparat sin dricks under ett helt år för att ha som spelkassa på resan.

– När jag gick och lade mig första kvällen hade jag spelat bort allting. Jag fick låna lite och vann en del pengar, men när vi åkte hem hade jag spelat bort 60 000 kronor på sex dagar.

Från början var spel en social grej för Daniel Harre, men det var när han började spela nätcasino på egen hand som missbruket eskalerade. Bild: Jenny Förander

Att Daniel inte såg sitt spelande som ett problem berodde antagligen på att spelintresse var en del av kulturen i kompisgänget där alla jobbade i spelbranschen.

– Alla var intresserade av spel. Det är som i krogbranschen där många som jobbar har en osund alkoholkonsumtion, säger Daniel.

Under den här tiden var spel ett sätt att umgås, en social grej som Daniel inte hade något intresse av att göra ensam. När han och hans flickvän skulle få barn och han började studera gled de ifrån umgängeskretsen som levde kvar i det gamla livet.

– Livet tog en lite annan vändning. Jag slutade jobba till sjöss och skulle bli pappa. Som student tjänade jag inte tillräckligt för att kunna spela på de nivåerna som jag var van vid, jag kunde inte vinna tillräckligt för att få den där kicken samtidigt som vi slutade umgås med de gamla kompisarna. Då slutade jag att spela.

Men så för drygt tre år sedan började Daniel spela på nätcasino. Den här gången var det inget socialt utan något han gjorde själv som ett sätt att fly verkligheten.

– Jag trivdes inte på jobbet och var väldigt deppig. I början spelade jag för småsummor, det var lite spännande att göra något annat, men samtidigt som jag spelade mer och mer tappade jag helt intresset för själva spelet. Inget av det underhållande var kvar utan allt blev bara en jakt på storvinsten.

Efter tre veckor var alla hans konton tömda. Då hittade han några gamla kreditkort som han fortsatte spela för. Han tog blancolån, spelade upp lånet och tog nya lån för att kunna betala tillbaka.

Jag tänkte att jag måste vara den enda personen i världen som är så blåst att jag gör det fastän jag är medveten om att det är fel.

Vid ett tillfälle vann han så stort att han hade kunnat bli skuldfri, men började i stället drömma om att använda pengarna för att kunna gå ner i arbetstid. När han insåg att han aldrig skulle kunna använda pengarna utan att berätta för sin sambo hur han hade tjänat in dem slog det slint för honom.

– Då spelade jag bort hela summan på en timme. Sedan var jag helt tom och insåg att jag var tvungen att söka hjälp.

Trots att han var övertygad om att hans sambo skulle lämna honom stannade hon kvar. De tog kontakt med Spelberoendes förening i Göteborg och bokade in ett möte.

– Under ett halvår gick vi på två möten i veckan. Sedan har jag fortsatt att gå regelbundet på möten åtminstone någon gång i månaden. Jag vill bli påmind så att jag inte trillar dit igen. Samtidigt är det som en terapi för mig att få prata om det, säger Daniel.

För många spelmissbrukare är det psykiska måendet ett större problem än skulder på banken. Bild: Jenny Förander

I början var känslan av skam väldigt stark. Intellektuellt visste han ju att hans beteende var fel, ändå kunde han inte stoppa det.

– Jag tänkte att jag måste vara den enda personen i världen som är så blåst att jag gör det fastän jag är medveten om att det är fel. Det var en skön känsla när jag landade i insikten att spelberoende är en sjukdom som kan drabba vem som helst. Det var inget jag kunde hjälpa.

När man pratar om spelberoende kommer samtalet ofta in på hur mycket pengar man har spelat bort, men för Daniel Harre och många andra som lider av spelberoende är det ekonomiska sekundärt. Ofta är det psykiska måendet värre än de ekonomiska skulderna.

– Det är beteendet som är det värsta, att man vill ha en quickfix på livet. Jag blev asocial och var inte närvarande när folk pratade med mig. Spelade på nätterna och sov bara några timmar. Jag har träffat flera som säger samma sak, att det inte var skulderna som till sist gjorde att de kollapsade utan det psykiska måendet.

Så mycket tightare som jag och min sambo är idag så skulle jag inte vilja ha det ogjort.

Efter att känslan av skam försvunnit är Daniel numera väldigt öppen och vill gärna berätta om sina upplevelser.

– Jag är stolt över att jag är där jag är nu, trots att jag har den här sjukdomen. Visst känns det skit att ha skulder som jag måste betala i åtta år framåt. Samtidigt är jag otroligt tacksam över vad det här har lett till. Så mycket tightare som jag och min sambo är idag så skulle jag inte vilja ha det ogjort.

Daniel upplever att han är mycket mer närvarande, omtänksam och ödmjuk än vad han var tidigare.

– Jag har alltid sett mig själv med de egenskaperna, jag trodde att jag var det fastän jag inte var det. Det jag och min sambo har gått igenom har fått oss att känna att man aldrig vet vad en annan människa har i bagaget. Exempelvis om man möter någon som är sur på Ica – vem vet vad den personen går och bär på? Vem var jag själv när jag spelade? Då var jag inte någon särskilt mysig pappa eller sambo.

Sina över tusen spelfria dagar till trots är det de små beteendeförändringarna han är mest stolt över. Respekten för pengar är en sådan sak.

– Jag har alltid haft dålig respekt för pengar och sakers värde, antagligen för att jag tjänade så bra med pengar tidigt i livet. I dag har jag en helt annan syn på sånt.

Under pandemin finns det en ökad oro som kan leda till att man vill fly verkligheten.

Det har talats en hel del om att spelandet har ökat under coronapandemin. Daniel Harre bekräftar att det har börjat komma fler som söker hjälp hos Spelberoendes förening.

– Det råder många faktorer under pandemin som kan vara triggande. Jag vet att jag själv spelade för att döva ångest och slippa tänka på omvärlden. Under pandemin finns det en ökad oro som kan leda till att man vill fly verkligheten. Corona leder också till en påtvingad ensamhet som gör att man kan börja spela som tidsfördriv.

Vad har du för råd till den som känner att den spelar för mycket?

– Det viktigaste är att prata med någon. Det finns också stödlinjer och grupper där man kan vara helt anonym. Det är först när man börjar prata om det som man börjar reflektera över sitt beteende. Det är skönt att känna att man inte är ensam.

Som spelmissbrukare vänjer man sig vid att ljuga för att dölja sitt missbruk. Därför är det extra viktigt att inte spara några hemligheter när man väl har tagit steget att berätta.

– Ärlighet är en jättenyckel. Till slut ljuger man om allt, därför är det viktigt att lägga allt på bordet. Sparar man en liten hemlighet är det lätt att falla in i det beteendet.

För att inte frestas att börja spela har Daniel Harre inte koden till sitt eget bankid. Bild: Jenny Förander

En annan nyckel till förändring är att strypa tillgången på pengar. Daniel har till exempel inte koden till sitt eget BankID, den har hans sambo.

– Hon säger att hon litar till hundra procent på mig, men noll procent på sjukdomen. I början kändes det som en väldig inskränkning av mitt liv, men det är ett ganska litet pris att betala, säger Daniel.

Han är kritisk till att banker lånar ut pengar utan någon säkerhet och tror inte att han hade skuldsatt sig på samma sätt om han hade fått träffa en bankman öga mot öga.

– Om man behöver ha stora summor pengar inom ett dygn, då är det antagligen till något osunt, säger han.

– Spelandet upptar mycket tid, inte minst för att man tänker på det hela tiden. När man slutar gäller det att hitta något annat.

Ett annat tips till den som har slutat spela är att skaffa sig en hobby.

– Spelandet upptar mycket tid, inte minst för att man tänker på det hela tiden. När man slutar gäller det att hitta något annat. Jag älskar att umgås genom fysisk träning och har fått mer tid att vara med familjen.

Det är också viktigt att vara uppmärksam på faktorer som ökar risken för återfall.

– Jag vet att risken att börja spela igen är större när jag är deppig. Vid sådana tillfällen gäller det att inte ha några pengar som inte min sambo känner till.

Numera tycker Daniel att det är skönt att prata om sitt spelmissbruk och han vill gärna stötta andra som har problem. Än så länge är det på idéstadiet men någon gång skulle han vilja starta en förening för spelberoende i Alingsås.

Daniel Harre drömmer om att starta en förening för spelmissbrukare i Alingsås. Bild: Jenny Förander

Spelar du för mycket?

Har du eller någon närstående problem med sitt spelande kan du kontakta Stödlinjen för spelare och anhöriga på telefonnummer 020 – 81 91 00 eller via www.stodlinjen.se. Stödlinjen erbjuder anonym och kostnadsfri rådgivning över telefon, chatt, e-post och SMS. Stödlinjen drivs av Forum, forskningscentrum för psykosocial hälsa vid Centrum för psykiatriforskning, på uppdrag av Folkhälsomyndigheten.

Källa: Spelberoendes riksförbund