Linda Svensson: Jag har ett lyxjobb


– Jag har världens bästa jobb. Ett lyxjobb. På riktigt. Det säger Linda Svensson, danslärare sedan 25 år i Alingsås.

ANNONS
|

Linda kom till Kulturskolan i Alingsås 1995. Hon var 22 år och nyutexaminerad från Danshögskolan.

Till hösten är det 25 år sedan och idag är hon en av två programledare på det estetiska programmet på Alströmergymnasiet. Programmet har inriktning dans och musik, och det är dansen som är Lindas "melodi". Speciellt modern jazzdans.

– Det var Birgitta Westergren Lenken som anställde mig. Någon trodde på mig, jag fick jobbet, fick vara med och starta upp Kulturskolan och senare dansestetiska programmet på gymnasiet. Det har varit fantastiskt!

22-åringen från Dalsjöfors hade åtta danselever i Kulturskolan i Alingsås den första terminen.

ANNONS

– Jag cyklade runt mellan skolorna på en svart cykel med gula dansgubbar som jag målat. Jag hade en bergsprängare på ryggen och på magen en ryggsäck med alla papper.

Det blev att trampa mellan olika undervisningslokaler ett tag innan man så småningom fick en egen danssal i Nolhagahallen, och senare i Kabom-huset.

– Det var utveckling det, säger Linda.

Kulturskolans första åtta danselever har fått massor av efterföljare allt som åren gått. Idag är det flera hundra elever som dansar här varje termin.

– Danslivet har vuxit enormt . Nu dansar man bland annat på gymmen, hos Allebike och i Kulturskolan. Alingsås är en dansande stad numera, säger hon.

Men så var det förstås inte från början och det är väl inte otroligt att Linda och alla hennes elever är en delförklaring till det ökade dansintresset i Alingsås de senaste 25 åren.

Men tillbaka till skolans värld. 2001 fick" Kulturskolans Linda" en lapp i sitt postfack från rektor Rolf Andersson. Han undrade om hon kunde vara behjälplig på det dansestetiska programmet på gymnasiet.

Vad svarade du honom?

– Självklart! Bara roligt!

Svarar du alltid ja?

– Nej. Jag övar mig på att säga nej ibland.

Efter den där lappen i postfacket blev det mer gymnasieundervisning och mindre Kulturskola som tiden gick. Idag har hon lämnat Kulturskolan helt och jobbar enbart på estetiska programmet, i lokaler hon själv har fått vara med och utforma.

– Esteticum har blivit som ett Fame-hus. Det svänger om hela huset, säger hon.

Bild: Kerstin Brandqvist Aspenstedt

Det hörs att Linda älskar sitt jobb.

– Det är det här jag vill göra, det finns inget annat. Jag känner glädje var dag jag går till jobbet. Två gånger under de här 25 åren har jag funderat på om jag skulle göra något annat, men nej, det var tankar som försvann lika fort som dom kom.

Hon började själv dansa som 9-åring. Då fick hon åka in till Borås från Dalsjöfors. Och redan som 14-åring var hon klar med vad hon vill bli som stor.

– Danslärare.

Ville du inte bli dansare?

– Nej, jag ville lära ut. Jag ville undervisa, jag är en lärare!

Målmedveten är hon. Så det blev först dansgymnasium i Uppsala, sen Kulturama och Danshögskolan i Stockholm, och allt toppades med Carina Ari-stipendiet som gjorde att hon kunde intensivdansa tre månader i New York.

– Det gäller att ha målet klart och fokusera framåt. Lite enveten är jag nog också, säger hon.

Så kom hon också i mål som danslärare. Och det har cirka 160 elever på estetiska programmet kunnat dra nytta av sedan 2011. Liksom otaliga elever på Kulturskolan.

Några fler stipendier har det också ramlat in under årens lopp, vilket inneburit i Linda fått möjlighet att dansa både i Danmark, Frankrike, USA, Afrika och Brasilien.

Hon har även stått på scenen och dansat själv. "Lite småprojekt" med bland annat Galenskaparna och After Shave.

– Men äsch, det är så länge sen så det är inget att prata om, viftar hon bort.

Och då gör vi inte det. Istället frågar jag hur det efter 25 år i yrket står till med hennes "arbetsredskap" kroppen.

– Jag mår bra! Kroppen är mitt verktyg som dansare och det gäller att ta hand om sig.

Vill du fortsätta som danslärare?

– Ja, absolut, svarar Linda blixtsnabbt och med eftertryck.

– Det är klart att det finns ramar för verksamheten men jag känner en fantastisk frihet att forma och driva utbildningen. Och jag får jobba med ungdomar som är intresserade av dans, och få dom att plocka fram det dom har och få dom att växa.

Har du någon önskan inför framtiden?

– Jag skulle vilja utveckla dansestetiska programmet ännu mera. Det finns många olika sätt att uttrycka sig, alla är inte "bokstavsmänniskor" eller "bildmänniskor". Rörelse är mitt språk och jag skulle vilja få fler människor att förstå värdet av att uttrycka sig med hjälp av rörelse.

ANNONS