Olle och Evelina vann bibliotekets sommartävlingar

En vacker bild på Nossan och en spännande novell med oväntat slut – det var vad som föll juryn i smaken när Herrljunga biblioteks sommartävlingar skulle avgöras. De glada vinnarna heter Olle Hellström och Evelina Andersson.

ANNONS
|

LÄS MER:Herrljunga bibliotek kör sommartävlingar för unga

Kanske är det en blivande fotograf och en framtida författare AT möter på biblioteket. Omöjligt är det inte alls. 10-årige Olle Hellström och 16-åriga Evelina Andersson har i alla fall blivit taggade av framgången.

Dessutom har de båda att brås på. Olles pappa är prisade frilansfotografen Robert Hellström och Evelinas mamma den lokalkända barnboksillustratören Åsa-Pia Andersson.

Det var i början av sommaren som Herrljunga bibliotek utlyste en fototävling och en skrivtävling för unga.

Olles vinnarbild.
Olles vinnarbild. Bild: Olle Hellström

Olle Hellström skickade in två bilder till fototävlingen och blev glatt överraskad när hans bild på Nossan nyligen utsågs till vinnare. Han berättar att han knäppte den under en solig eftermiddagspromenad i somras. Och visst är han själv nöjd med resultatet; den djupa blå färgen på vattnet och de gröna växterna i förgrunden.

ANNONS

– Det blev perfekt vinkel. Det sjuka är att den inte är redigerad, säger Olle stolt.

Varför tycker du om att fotografera?

– Du får använda fantasin och så är det lite en utmaning.

Ungefär så kan man väl också beskriva konsten att författa en läsvärd novell. Den utmaningen gav sig Evelina Andersson i kast med under sommarlovet.

Biblioteket hade gett deltagarna sex olika inledningar att välja mellan. Evelina berättar att hon provade alla sex innan hon till slut fastande för den sista och fick ihop en spännande historia med oväntad upplösning.

– Det var mamma som tipsade mig om tävlingen. Det var när vi var på semester på Öland och jag skrev hela den veckan, minns Evelina – och avslöjar att hon just nu skriver på en fantasybok för tonåringar.

– Jag är på kapitel 12. Det är alltid kul att skapa sitt eget universum, vad som helst kan hända i fantasin.

Förutom äran, diplom och blommor fick Olle och Evelina också ta emot varsitt presentkort på 400 kronor.

Även om deltagarna inte var jättemånga varken i foto- eller skrivtävlingen är bibliotekarie Anna Linderoth nöjd och tror att biblioteket kommer att satsa på fler liknande tävlingar framöver.

– Det var bra kvalitet på alla bidrag som kom in, och kul att läsa berättelserna och titta på bilderna, tycker hon.

LÄS MER:Herrljunga ska arbeta mer mot våld

Här kan du läsa Evelinas vinnarnovell:

Det pirrade och bubblade i nästan hela mig av spänning, lycka och nervositet. Jag och mina kompisar satt nu på bussen på väg mot vår första klassresa. Vi skulle till Trollsjöskogen.

Bara namnet gjorde mig alldeles sprallig. Fröken hade lovat oss att det skulle bli ett riktigt äventyr. Vi skulle grilla korv över öppen eld och sova i tält. Äntligen var vi framme vid vårt mål, vi klev av bussen allihop och började gå mot skogen, men var det inte något som saknades... Var var fröken?

Ja, var var fröken? Hon gick ju först ut ur bussen och räknade in alla innan vi gick mot lägerplatsen. Men nu när vi är här, samlade runt eldstaden, en bit ifrån sjön, finns hon ingenstans. Vart tog hon vägen?

– Lova, vet du vart fröken tog vägen, frågar jag henne, hon som ändå gick precis bakom fröken.

Hon skakar på huvudet och springer bort mot Robin och Daniel som slåss med brännässlor. Jag hade nog sprungit ifrån brännässlorna, istället för mot dem. Dumma dem, tänker jag snabbt innan jag vänder mig om mot ett prassel från buskarna.

– Tjenare ungdomar, utbrister en lång man med hatt.

Han har stora skor på sig.

– Jag heter Isak och ska hjälpa er fröken att ha koll på er under helgen. Jag jobbar här i Trollsjöskogen. Ni vet, plockar skräp som dumma besökare inte tar med sig, fixar ved så det alltid finns till elden, tar hand om tälten vi lånar ut, och guidar besökare runt i skogen för att se allt häftigt som finns att se, berättar Isak.

Min bästa kompis Andrea, som är så artig, går fram och skakar hans hand.

– Nämen oj vad trevlig du var då, säger han till Andrea.

– Var har ni gjort av er fröken någonstans, undrar han sedan.

Jag rycker på axlarna och ser mig omkring. Det finns en superstor sten precis innan vattnet börjar som jag klättrar upp på för att se bättre. Mina vänner springer runt med brännässlor och kastar kepsar och packning bredvid lägerelden. Jag förstår inte vart fröken tog vägen asså. Hon har ju mina solglasögon, jag måste hitta henne.

– Okej allihopa, ropar Isak.

– Ska vi hjälpas åt att sätta upp tälten och hoppas på att vi är klara innan fröken kommer tillbaka, föreslår han.

Jag och mina kompisar nickar och springer mot tältdukarna och pinnarna som ligger en bit från eldstaden.

När vi fått upp tälten, vilket var väldigt svårt för oss fjärdeklassare och en vuxen, lägger vi in vår packning. Men jag fattar inte varför Sonja och Vera måste sova bredvid varandra hela tiden. Det är likadant på varje övernattning vi haft med tjejerna i klassen. Jag vill också sova bredvid Vera, men hon lade sig i änden av tältet så det går ju inte! Och fröken har inte kommit tillbaka än heller. Var är hon?

Vi leker lekar och spelar kort och badar i sjön tills klockan blir halv ett, vilket innebär lunchtime. Men ingen fröken. Isak har koll på läget och hittar pastasallad till alla i en stor kylväska. Alla har med sig egen vattenflaska och spork så vi börjar äta med en gång. Alla äter tysta någon minut innan Alex utbrister:

– Klar!

Han sträcker upp armarna i luften och gör en rolig segerdans för att han åt upp först. Alla skrattar. Men ingen fröken.

Efter maten går jag och Andrea in i tältet och sätter oss på våra sovsäckar för att spela kort. Efter en stund, med tre omgångar av skitgubbe och två av stress, går vi ut för det blev så varmt. Några av mina kompisar springer fortfarande runt med brännässlor och några badar. Och där, två meter framför tältöppningen, ligger mina solglasögon på marken. De låg inte där förut. Jag går fram och plockar upp dem.

– Tror du fröken gick förbi och tappade dem här, frågar jag Andrea.

Hon rycker på axlarna. Sedan spärrar hon upp ögonen riktigt ordentligt.

– Titta där, säger hon och pekar mot ormbunkarna strax innan träden.

Jag vänder mig snabbt om och ser något rött i ormbunkarna. Vi går försiktigt närmare. Andrea tar upp en pinne på marken och petar bort buskarna. Det är en röd axelväska. Frökens axelväska.

– Isak, ropar jag rakt ut.

Han kommer springande till oss, med en flaska solkräm i ena handen.

– Vad händer tjejer, undrar han och saktar ner farten. Både Andrea och jag pekar på väskan.

– Det är frökens, vad tror du har hänt, frågar jag.

Isak skakar på huvudet och tar upp väskan. Den är trasig och det droppar någon svart sörja från den. Jag får lite av det på min sko.

– Eew, ropar jag. Vad är det för något!?

Andrea böjer sig ner och petar på klegget med pinnen.

– Sommarskuggan..., skrattar hon.

Jag skrattar också, men jag vet att det förmodligen inte är Sommarskuggan. Robin, Daniel och Lova springer fram till oss och undrar vad vi håller på med.

– Det där är frökens väska, konstaterar Daniel.

Vi andra nickar. Allas blickar dras in mot spåret av klegget i den mörka skogen, som blir lite läskigare ju längre vi stirrar in i den. Sörjan verkar ha droppat och lämnat ett spår in i skogen. Isak vänder sig mot oss andra.

– Jag ska gå och leta efter henne. Ni får stanna här, förklarar han.

– Men tänk om du också försvinner, utbrister Lova.

– Det är bättre om vi följer med, föreslår Robin.

Andrea och jag tittar på varandra och nickar.

– Ja, vi ska följa med, säger jag till Isak.

Han ser lite bekymrad ut och drar blicken bort mot de andra eleverna i klassen.

– Okej, men vi får samla alla först, säger Isak.

Han börjar gå mot eldstaden och drar en hög busvissling, vilket får alla mina kompisar att titta åt hans håll och springa dit.

– Okej allihopa. Er fröken har försvunnit in i skogen tror vi, så jag och de här ungdomarna ska gå för att leta rätt på henne, säger han och pekar på oss.

– Ni andra får stanna här och ha koll på läget, ingen badar mer och ingen vandrar härifrån, uppfattat?

Vi nickar allihopa.

– Sonja, Vera och Alex, ni får lite ansvar att ha koll på alla. Vi får se när vi är tillbaka. Men utifall det blir sent får ni den här walkie talkien som ni kan nå oss på, säger han och håller upp sin andra walkie talkie.

– Jag tänder även elden innan vi går, som ni får hålla koll på under tiden. Om ni blir hungriga får ni börja grilla korven och marshmallows.

Alla nickar och tittar på när Isak tänder elden med hjälp av tre tändstickor. Under tiden tar vi andra på oss riktiga vandringsskor och kepsar från vår packning. Sedan möts vi där vi hittade väskan. Alex kommer och vinkar av oss innan vi vadar in i ormbunkarna och det dunkla ljuset under de överväxta trädgrenarna. Jag vänder mig om en sista gång och möter mina kompisars oroliga blickar med ett tvingat leende. Skogen är stor och övervuxen. Därför går vi på ett led efter Isak. Daniel går sist. Det finns en och annan mygga som sätter sig på armarna och några fåglar som kvittrar långt in i den djupa skogen. Vi går över fallna trädstammar och försiktigt ner för branta kullar. Men ingen fröken.

– Tror ni de hittar henne, undrar Vera.

– Såklart, svarar Alex lite osäkert.

Sonja skakar rastlöst benet upp och ner. Sedan rusar hon till matväskan och tar fram marshmallow-påsen.

– Jag orkar inte med den här väntan och spänningen, utbrister hon.

Hon går bort mot skogskanten och tar upp en pinne som ligger där på gräset. Utan minsta eftertanke på vart den har varit, spettar hon en marshmallow med änden och börjar grilla den över elden.

Vi klättrar över en tjock trädstam och hittar något som ser ut som fotspår bakom den.

– Titta! Fotspåren här leder mot samma håll som sörjan gör! ropar Lova exalterat.

Ett knak hörs bortanför en stor klippa och alla fåglar flyger fort därifrån. Andrea och jag tittar skräckslaget på varandra. Vad kan skrämma alla fåglar sådär? Isak börjar gå mot klippan.

– Men... hallå! Om fåglarna flyr därifrån, borde inte vi göra likadant, stammar Andrea.

Jag tänker precis likadant. Men Isak fortsätter framåt.

– Knaket kanske är vad vi letar efter?

– Det är sant, säger Robin.

Rädslan bubblar upp i min kropp och jag vrider mig om ett varv. Där, mina ögon landar på en tjock kort gren. Mitt vapen, tänker jag och tar upp den. Då hörs snabba fotsteg och prassel i buskarna. Jag vänder mig snabbt om och Isak lägger handen framför oss i ett försök att hålla oss säkra från det som kommer.

– Aaah! Spring, skriker någon från buskarna.

– Det är fröken, ropar vi alla i kör.

Men när hon kommer inom synhåll ser vi förskräckt på hennes hår fyllt av mossa och pinnar, hennes upprivna skjorta och blodet som rinner i hennes ansikte och på ena armen. Hon springer mot oss, fort.

– Spring sa jag!

Så vi springer. Mot vad vi tror är tillbaka till lägerplatsen. Över stockar och stenar, vattenpölar och grenar. Lova snubblar och skrapar upp knät, men vi fortsätter springa. Jag är så andfådd och tror jag kommer kollapsa, men då ser vi ljuset av lägerelden. Det har mörknat och sjön ligger spegelblank utan minsta rörelse på vattenytan. Jag saktar ner och inser att lägerplatsen är tom. Var är alla?

– Fröken vad hände, utbrister Andrea med andan i halsen.

– Den... den tog mig nästan..., pustar fröken.

Vi stirrar förvånat på varandra.

– Vad var det som nästan tog dig, frågar Isak.

– Ett troll. Inte konstigt att stället heter Trollsjöskogen. Jag hörde något som prasslade i buskarna precis när vi kom hit, så jag gick för att se efter vad det var. En stor svart kläggig varelse anföll mig och släpade iväg mig i skogen. Det var på håret att jag lyckades ta mig ur varelsens grepp, och jag sprang. Jag sprang så fort jag kunde. Men var är alla andra elever?

Ja, var var de? Lägerplatsen är helt tom. De kan ju inte bara gått upp i rök, eller?

– Tror ni slime-monstren tog dem?

– Trollen, Robin. Trollen, svarar Daniel.

Jag är skraj på riktigt nu. Det här skulle ju bli en fantastisk skolresa, inte ett stort mysterium om troll som kidnappar folk!

– Vad ska vi göra, undrar jag.

Isak tar fram sin walkie talkie och drar upp antennen.

– Alex, hör du mig, kom?

Inget svar.

– Sonja, Vera, någon?

Fortfarande inget svar.

– Ska vi inte ringa någon? Typ polisen eller något.

Lovas röst brister i slutet av meningen.

– Vad var det, skriker jag och vänder mig om så snabbt jag kan.

Buskarna prasslar och viker sig under varelsen som uppenbarar sig. Först ser vi bara ett par ögon, lysande gula. Sedan kommer hela den svarta gyttjiga siluetten. Den är på väg mot oss.

– Vad gör vi, skriker Daniel.

Ingen hinner svara innan tre liknande troll-monster kommer upp bakom oss på stigen mot bussen. Lova inser även något annat.

– De... de kommer upp ur vattnet också.

Jag kan inte hålla mig längre och ett högt tjut av rädsla slipper ut ur min mun. Isak kastar en sten på ett av trollen. Den klibbiga ytan skrapas av på armen och landar på gräset bakom. Jag skymtar något i ljuset av elden och solen som håller på att gå ner.

– Hörni... är det bara jag, eller har slime-monstret på sig en t-shirt under sitt kladd?

Isak kastar en pinne med marshmallow-kladd som ett spjut mot samma troll. Den träffar i axeln och välter trollet.

– Kom igen, vi ser efter, ropar Isak.

– Är du galen?! Har du en dödslängtan eller vad, skriker Robin tillbaka.

Men Isak är redan på väg till trollet. Jag sväljer klumpen i halsen och springer fram för att hjälpa honom, med Andrea tätt i häl.

– Ge mig några ormbunkar, ropar Isak åt oss.

Så vi drar av några ormbunkar från skogskanten och ger dem till Isak vid det skadade trollet. Tur att trollen inte är snabba, de går som långsamma zombies. Isak gräver runt med ormbunkarna i den svarta sörjan som täcker trollen.

– Ditt antydande stämmer, den här bär en t-shirt, säger Isak och pekar.

– Det är Alex tröja, ropar Andrea och slänger handen över munnen.

Vad i hela vida världen är det som händer?! Jag hinner inte fundera på det mer för skriken borta hos Robin, Daniel, Lova och fröken överröstar alla mina tankar. Trollen har omringat dem. Jag tittar snabbt på Isak.

– Vad ska vi göra?!

– Kolla om ni kan slänga något på dem för att dra bort uppmärksamheten från era vänner.

Jag och Andrea springer mot tälten där den gemensamma packningen står. Vi hittar en Ica-kasse med ingredienser till bröd som vi skulle baka på gallret i morgonbitti.

– Kasta det här, ropar jag åt Andrea.

Så vi kastar mjölet, sirapsflaskan och saltkaret. Allt träffar och lyckas delvis skada trollen. Men mjölpåsen har öppnat sig och strödde ut sig över ena foten på ett troll. Och foten stelnar. Den blir som sten.

– Den verkar inte tåla gluten, skrattar Andrea.

– Hon har rätt, ropar fröken från andra sidan omringningen.

Okej, gluten finns i mjöl, som finns i bröd. Vi har ett till paket. Men det kommer inte räcka till alla dem här trollen. Korvbröden!

– Kasta korvbröden på dem, skriker jag åt Andrea.

Hon tar upp alla tre påsarna, kastar en till Isak och en över stenfot-trollet till fröken. Jag tar upp det andra mjölpaketet och öppnar det försiktigt. Andrea och jag nickar mot varandra. Sedan springer vi åt varsitt håll om trollet med stenfoten, plockar upp det första mjölpaketet, och sprider ut allt mjöl som en dimma över lägerplatsen. Andrea kastar sina korvbröd och vi stannar i mitten bredvid elden. Isak och de andra ansluter sig och när mjöldimman lägger sig har alla trollen stelnat.

– Tjoho! Vi gjorde det, utbrister Lova.

– Är det över, undrar fröken och tittar på Isak.

Det är det inte. När solens sista strålar försvinner bortanför horisonten knakar trollen och börjar spricka. Vi tar skydd med armarna framför ansiktena och ett stort brak hörs när stentrollen faller till backen i småbitar, tillsammans med alla korvbröd som träffade. Men vad vi inte visste var att det inte var troll.

– Vad i hela..., mumlar Sonja, som tittar sig omkring och sträcker på sig.

– Hon var i trollet, utbrister Lova.

Alla var i varsitt troll. Alla mina kompisar som var borta, de var innanför trollen, som ett skal. Ett skal som vi lyckades ta av. Med mjöl.

– Vad hände? undrar Alex som ligger en bit bort i gläntan. Med en pinne i axeln. När han inser det håller han inte inne paniken direkt.

– Waahaaaaaa!!!

Isak springer fram och hjälper honom.

– Hur blev ni troll? undrar jag. Jag är så förvirrad.

– Sonja åt en marshmallow och svarta klumpar började sprida sig över hennes armar tills hon var helt täckt av det. Sedan anföll hon oss. Jag tror vi alla fick slime i munnen, så vi blev också täckta av gegga, förklarar Vera.

Andrea har fått en slutsats:

– Sonjas marshmallow-pinne måste vart den jag använde när jag petade på frökens väska, som var fylld av slime. Och fröken blev inte förvandlad eftersom hon inte fick slime i munnen. Men den som tog dig, fröken, den är kvar där ute... Usch nej, jag vill inte mer. Jag vill åka hem.

– Kan vi inte ta övernattningen på skolgården istället, frågar jag fröken.

Hon skrattar och ler sitt härliga leende.

– Någon som håller med, frågar hon.

Utan tvekan räcker alla mina klasskompisar upp handen. Haha, rätt kul ändå. Här vill vi inte stanna. Så vi plockar ihop allt och går mot bussen.

– Vill du följa med Isak? undrar vi.

– Ja gärna, om jag får. Jag tror jag ska söka ett nytt jobb alltså, säger han och skrattar.

Så vi sätter oss i bussen med packning och allt. Fort kör vi därifrån, med minnen och erfarenheter ingen trodde man kunde ha. Bort från Trollsjöskogen, bort från monster-trollet och geggan den smittar andra med. Till säkerheten, långt borta från de lysande ögonen och mörkret i skogen.

ANNONS