Svenskt porslin hade en storhetstid på 1950- och 1960-talen, när många av de mönstrade klassiker vi har i våra skåp i dag skapades på de stora porslinsfabrikerna. Nu är de åter på tapeten – förra året gav Posten ut frimärken för att hylla några av de mest kända mönstren och i takt med en ökad miljömedvetenhet väljer allt fler begagnat, och gärna svenskt, hantverk.
Flera porslinsserier från storhetstiden har återuppstått de senaste 10–15 åren, bland andra Sigrid Richters ”Eden”, som röstades fram som folkets favorit under Rörstrands 290-årsjubileum år 2016. Och så Marianne Westmans blåblommiga ”Mon Amie”, som jubilerar i år. Det är en servis som har gjort avtryck, både i Sverige och utomlands.
Egentligen ville 22-åriga Marianne Westman starta egen keramikverkstad utanför hemstaden Falun. Hon nobbade därför först Rörstrands vd Fredrik Wehtje när han sökte upp henne i avgångsklassen på Konstfack 1950 och erbjöd henne jobb. Konstfacks rektor skällde ut henne efter noter – man tackar förstås inte nej till den stora, fina porslinsfabriken. Men en kaxig Marianne stod på sig.
Efter en sommar hemma i Falun tänkte hon dock om, och åkte ner till Rörstrand i Lidköping. Där fick hon nöja sig med att stå i skuggan av stora mästare som Gunnar Nylund och Carl-Harry Stålhane, och försöka skapa något av en usel porslinsmassa som ständigt sprack. De stora mästarna på fabriken fick nämligen jobba med de bästa massorna, medan den som Marianne som nyanställd fick hantera hämtades från Dalbosjön och var av dålig kvalitet.
– Hon var väldigt frustrerad, men lyckades till slut få till en vacker kanna. Rörstrands vd såg resultatet och tyckte att det var underbart. Det blev hennes genombrott på fabriken, berättar journalisten Petter Eklund, som har skrivit flera böcker om svenskt porslin och också brevväxlat och pratat i telefon med Marianne Westman fram tills hennes död 2017. Mönstret på kannan hade hon jobbat med i flera år.
– De här blommorna hade hon kommit på en regnig midsommarafton. Hon började rita av den vita skvattramblomman, men gjorde den blå i stället.
”Mon Amie” skulle nu göras i fabrikens bästa fältspatsporslin. Marianne Westman ritade varje skvattram för hand och bestämde hur motiven skulle placeras, sedan gjordes hennes skisser om till ett mönster som sattes som dekaler på porslinet. Servisdelarna – från början enbart hennes tekanna – brändes sedan tre gånger.
– Den sista gången brände man vid så hög temperatur att mönstrets blå färg började smälta, det är det som gör ”Mon Amie” så unik, säger Petter Eklund.
Porslinet debuterade på en utställning i Stockholm 1952 och fick direkt lovord i pressen. Sju år senare visades den också upp i London, där Lord Snowdon från brittiska kungahuset sägs ha utropat: ”Det är det mest förtjusande mönster jag någonsin sett!” när han fick syn på den svenska teservisen.
Under 1950- och 1960-talen växte ”Mon Amie” från den ursprungliga kannan och koppen till en hel matservis, med över 40 delar. 1987 lades dock produktionen ned, då den påkostade processen var för dyr att hålla vid liv. Det dröjde till 2008 innan servisen kom i produktion igen.
– Marianne Westman var skeptisk när Rörstrand frågade. De fick försöka övertala henne under flera år innan hon gick med på att låta dem ta upp mönstret. Hon ritade inte de nya servisdelarna, men däremot övervakade hon hur mönstret skulle sättas, säger Petter Eklund.
Han berättar att blommorna i den nya utgåvan först var större, men sedan krymptes tillbaka. Det är ändå lätt att skilja det nya porslinet från originalet, eftersom det är tjockare jämfört med det lövtunna fältspat, och eftersom mönstret inte flyter ut på samma sätt.
– Det är mer tvådimensionellt, och det gör tyvärr att de nya delarna är svåra att mixa med de gamla. Förlåt Rörstrand, jag tycker att det är fint att se att ”Mon Amie” fortfarande produceras, men det går inte riktigt att jämföra med originalet tycker jag, säger Petter Eklund och håller upp den skira koppen mot ljuset.
Marianne Westman hann alltså se sin favoritservis återuppstå innan hon gick bort 2017, och hennes namn är för evigt förknippat med svensk porslinshistoria.
– Hon var på fabriken i 21 år, fram till 1971 när alla formgivare fick sparken eftersom man inte ansåg att man behövde ha anställda konstnärer längre. Då stod hon ensam för tre fjärdedelar av Rörstrands produktion, så hon var otroligt framgångsrik, säger Petter Eklund.
MARIANNE WESTMAN
+ Levde 1928–2017 och var formgivare, keramiker och textildesigner.
+ Hon föddes och växte upp i Falun, utbildade sig på keramiklinjen vid Konstfack och arbetade under två decennier på Rörstrands porslinsfabrik i Lidköping.
+ Utöver ”Mon Amie” och ”Picknick” skapade hon bland annat serviserna ”Pomona” och ”Red Top”. 1977 började hon formge textilier för Westmans Textilateljé, som hennes syskon och mamma grundat på 1950-talet.
+ Efter 21 år på Rörstrand jobbade hon en tid på Skrufs glasbruk innan hon startade ytterligare en karriär som frilans för tyska porslinsfabriken Arzberg-Hutschenreuter, där hon gjorde lite mer formmässigt nedtonade serviser. Dessa nådde inte den svenska marknaden. En av dem fick dock ett namn som avslöjar vem som stod bakom – ”Falun”.
TRE ANDRA KLASSISKA SERVISER
Petter Eklund listar tre andra svenska serviser:
+ ”Berså” – Stig Lindberg för Gustavsbergs porslinsfabrik
”En 1960-talsklassiker, den gröna dekoren går ingen obemärkt förbi. Man får nästan svindel av mönstret om man ser för mycket av det på en gång, men enstaka delar är väldigt härligt att ställa fram. Produktionen av 'Berså' är upptagen på nytt sedan 2005, men färgerna är inte identiska med originaldelarna.”
+ ”Picknick” – Marianne Westman för Rörstrand
”Picknick kom 1956 och är gjord i kritvit flintgodsmassa så att färgerna verkligen lyser. Ett riktigt fantasifullt mönster. Den är också smart producerad, det märks att Westman förstod hur hon skulle få ekonomi i det. Här är det nämligen bara färgsättningen som är målad för hand, de svarta linjerna är tryckta genom att en dekal lades på det helvita porslinet.”
+ ”Gröna Anna” – okänd formgivare för Göteborgs porslinsfabrik
”Den hette från början bara 'Anna' och kom vid förra sekelskiftet. Sedan togs den upp på nytt på 1960-talet under en vurm för 'mormorsserviser'. Då satte man 'Anna'-mönstret på den existerande servismodellen ”'SF' som Carl-Harry Stålhane hade gjort. Servisen döptes om till ”Gröna Anna” och lanserades på nytt.”