LÄS MER:Laddhybrid i jakt på Opels nya identitet
Det är nästan precis ett decennium sedan franska Renault debuterade på elbilsmarknaden med Zoe som under några år var Europas mest sålda elbil.
De senaste åren har elbilsmarknaden formligen exploderat, och Renault hamnat lite på efterkälken.
Men i samarbete med japanska Nissan (Renault-Nissan-Mitsubishi Alliance) kunde de båda företagen hösten 2019 presentera var sin eldriven kompakt-suv: Renault Mégane E-Tech Electric respektive Nissan Ariya, som lanseras nu.
Tekniskt sett erbjuder varken det franska eller japanska alternativet några revolutionerande nyheter. Det som sticker ut mest, och ändå inte syns, är batteriet. Bara en dryg decimeter på höjden tar det både mindre plats och väger lättare än konkurrenternas, 395 kilo närmare bestämt. Det består av 12 moduler multiplicerat med 24 celler, och är gömt under golvet.
LÄS MER:Laddad Audi Q5 med rundare rumpa
För Renaults räkning tillverkas batterierna för närvarande i Polen, men kommer senare att produceras i både Frankrike och Kina. Kapaciteten kommer att ligga på antingen 40 eller 60 kilowattimmar.
Motorn sitter över framaxeln, väl synlig när man lyfter på huven, och den går att få med två olika effektuttag, 130 respektive 218 hästkrafter.
Med det mindre batteriet och den lägre motoreffekten får bilen en räckvidd på 30 mil och med det större batteriet och den kraftfullare motorn, som sitter i vår testbil, är den angivna räckvidden drygt 43 mil. Under provkörningen hade våren tagit en liten paus, temperaturen låg strax under nollan och vi kom som längst 31 mil. Trots att bilen har värmepump som ska förlänga räckvidden.
LÄS MER:Årtiondet då bilismen exploderade
Snabbladdning (130 kilowatt) för cirka 30 mils körning tar ungefär 30 minuter. För att vid hemmaladdning (22 kilowatt) få ut maximal räckvidd, 43 mil, krävs tre timmar.
Har du bara nyckeln med dig – som förresten mer ser ut som ett kreditkort – så låser bilen upp sig själv när du kommer nära och den fäller dessutom ut de dolda dörrhandtagen.
På plats bakom ratten noterar jag att man sitter lågt och att B-stolpen är lite i vägen när man ska tråckla in en förare på 190 centimeter. Bakåtsikten är direkt usel. Och så den lite udda placeringen av spaken till växelväljaren – på samma sida vid ratten som spaken till vindrutetorkarna och spaken till ljudvolymen. Det blev lite rörigt redan på väg hem från generalagenten, då det började regna och samtidigt kom flera trafikmeddelanden över radion.
Instrumenteringen domineras av två stora bildskärmarna på vardera 12 tum, en mitt framför föraren och en vid mittkonsolen. Bakom skärmarna återfinns Googles operativsystem Android Automotive.
Bilen är lättkörd och överraskande kvick i styrningen. Förklaringen är den låga tyngdpunkten i kombination med en stabil multilänkaxel där bak.
Maxhastigheten är elektroniskt begränsad till 160. Och vem köper en miljöbil för att fara fram fortare än så?
LÄS MER:En charmig mjukis på el
LÄS MER:Turbo – en kraftfull historia