Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Karin Ohlsson-Leijon (till vänster) och Laila Reppen utanför Skånegården på Skansen i Stockholm, en av alla de hustyper som finns representerade i boken. Bild: Pontus Lundahl/TT
Karin Ohlsson-Leijon (till vänster) och Laila Reppen utanför Skånegården på Skansen i Stockholm, en av alla de hustyper som finns representerade i boken. Bild: Pontus Lundahl/TT

Så bodde vi från norr till söder

25 landskap, 25 olika hus – från samisk kåta till sörmländsk herrgård och klassisk Skånegård. Karin Ohlsson-Leijon och Laila Reppen har kartlagt svensk bebyggelsehistoria.

Vad lade man på taken i Värmland under andra halvan av 1800-talet? Varför ser den typiska Skånegården ut som den gör? Och hur bodde man egentligen i Närke? I boken "Landskapshus – 25 historiska byggnader" tar journalisten Karin Ohlsson-Leijon, som även är chefredaktör på Hus & Hem, och arkitekten Laila Reppen oss med på en resa genom Sverige och skildrar typiska bostäder från norr till söder. Och det blir tydligt att vi bor i ett land med både stora skillnader – och många likheter.

Boken kom egentligen till redan i början av 2000-talet när Karin och Laila skulle följa upp en artikelserie i tidningen om typiska villor under 1900-talet. Någon föreslog att de nu skulle berätta om olika ”landskapshus” – och till en början var de aningen skeptiska.

– Första tanken när vi hörde idén var ”det blir väl bara röda stugor överallt”, säger Laila Reppen.

Men, det visade sig att den svenska bebyggelsehistorien hade betydligt större variation att bjuda på. Karin och Laila tog kontakt med alla länsantikvarier och länsmuseer i Sverige och bad dem skicka in förslag på typiska hus från sina trakter.

– Vi hade några kriterier. Husen skulle ha vara vanliga under mitten och slutet av 1800-talet, strax innan den största urbaniseringsvågen kom. Vi ville ha hyfsat ordinära hus, det vill säga inte herrgårdar och slott, och vi ville hitta hustyper som fortfarande finns kvar i landskapet, säger Karin Ohlsson-Leijon.

Termen landskapshus finns egentligen inte, till skillnad från exempelvis landskapsblommor, men går ändå att använda eftersom det finns många typiska hus som kopplas till landskap. Hälsingegårdar, Närkestugor och Skånegårdar till exempel. Däremot känner hustyperna förstås inte av landskapsgränser, vilket gör att många av dem finns i flera landskap. För Karin Ohlsson-Leijon och Laila Reppen blev det viktigt att närliggande landskap inte skulle få för snarlika hus i boken, och det finns också några undantag från kriterierna.

– Ta Lappland till exempel, där ville vi inkludera samisk bebyggelsekultur och därför har vi valt en kåta som landskapshus. Vi har också tagit med både en herrgård i Södermanland och en statarlänga i Uppland, eftersom vi ville att boken också skulle bli en berättelse om Sverige på den här tiden, säger Karin Ohlsson-Leijon.

Boken trycktes första gången år 2001, men gavs då bara ut tillsammans med ett nummer av Hus & Hem – därefter gick den inte att köpa. I dag har det fått ett nytt förord och vissa förändringar har gjorts från första upplagan. Dessutom har den kompletterats med en plansch med alla hus.

– Att göra den tillgänglig för fler var en av anledningarna till att vi ger ut den igen. Men framför allt känns den faktiskt mer rätt i tiden nu än då, eftersom intresset för byggnadsvård och äldre bebyggelse har blivit så stort, säger Karin Ohlsson-Leijon.

Den fina variationen av hustyper har sina förklaringar. Dels ekonomiska – i bördiga områden där jordbruken var stora byggdes större hus, medan det i andra områden fick räcka med mindre bostäder. Sedan har också det geografiska läget varit avgörande för vilka material som har använts.

– Ta Skånegården, som den som står på Skansen. Att den ser ut som den gör beror på att det var ont om virke i södra Sverige, så man använde bara trä i de bärande konstruktionerna. Sedan fyllde man upp med vad man hade tillgång till, till exempel halm och lera eller tegel. I andra, mer skogrika områden byggde man husen helt av trä, säger Laila Reppen.

Hon berättar om hur det fortfarande går att se hus med skiffertak när man åker tåg genom de värmländska bygderna på väg mot Oslo – ett naturligt val i Värmland där skiffer har funnits i överflöd. Nu för tiden är det långt ifrån självklart att välja lokala material.

– Jag skulle säga att materialtransporter har blivit alldeles för billiga. Vi kan ju lägga gatsten som köpts in från Kina, vilket är helt vansinnigt. Förr tog man det man hade nära, säger Laila.

En tanke med boken är att påminna om att se värdet i det vi har. Många lockas av idén att köpa ett äldre hus med lång historia, inte sällan med renoveringsbehov.

– Jag hoppas att så många som möjligt vårdar försiktigt, och inte förändrar för förändringens skull, säger Laila Reppen och fortsätter:

– Det är viktigt att komma ihåg att vi ofta renoverar oss till en bild av hur vi tror att det var och inte hur det faktiskt var. Vi vill inte längre ha torrdass ute, bara kallvatten inne och en vedspis som enda värmekälla. Men, jag tycker fortfarande att vi ska vara aktsamma och inte riva ut material som fortfarande fungerar.

OM DU VILL VETA MER OM DITT HUS

+ Vänd dig till länsantikvarien och/eller länsmuseet och hör efter vad de vet.

+ Besök museer som Skansen eller hembygdsmuseet där du bor, där finns nästan alltid någon som gärna berättar mer.

+ Gå in i efterforskningarna med inställningen att du vill ta hand om det som finns i stället för att byta ut. Släng inte gamla dörrar och fönster, det är finsnickeri i klass med antika möbler! Och måste något göras om eller köpas nytt, tänk noga efter först.

+ Se tv-program som "Det sitter i väggarna", där finns ofta tips på var du kan hitta mer information.