Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Polisman inför rätta: ”Hade gjort samma sak igen”

Rättegången har inletts mot den polisman som åtalas efter 16-årige Alexander Storåkers dödskrasch i Lerum i fjol. I rättssalen har berättelserna gått isär om vad som egentligen hände. Polismannen menar att han står utan skuld – och att han hade gjort samma sak igen.

Det blir fullsatt i sal ett vid Alingsås tingsrätt under fredagsförmiddagen, den första dagen av tre då en ung polisman ställs inför rätta, misstänkt för tjänstefel och vållande till annans död.

Utanför rättssalen trängs anhöriga med jurister, ett par uniformerade poliser och ett fåtal journalister. Minst ett dussin ungdomar har tagit sig till tingsrätten – någon halsandes en energidryck, andra i försynt diskussion om den stundande rättegången. På gatan utanför står a-traktorer på parkeringsplatserna.

”Jag liksom lever och är tacksam för det.”

Så när åklagaren inleder rättegången görs det tydligt varför alla samlats. För ett drygt år sedan dog den 16-årige pojken Alexander Storåker efter en våldsam mopedkrasch i centrala Lerum. Pojken körde omkull på ett gångstråk bakom Vatten­palatset alltmedan en civil polisbil befann sig i efterföljande bakom honom. Pojken for in med huvudet i en lyktstolpe, något som vållade så pass svåra skador att hans liv inte gick att rädda. Bakpå mopedsadeln satt Alexander Storåkers bästa kompis, en jämngammal pojke som klarade sig undan med skrapsår. Under fredagen sitter han i rättssalen med nedslagen blick, ansikte mot ansikte med den drygt tio år äldre polismannen som körde efter pojkarna.

– Jag liksom lever och är tacksam för det, men det är klart, jag tänker fortfarande på det hela tiden, säger pojken i rättssalen.

Fick reda på dödsfallet dagen efter

Han förhörs om händelsen den 12 maj i fjol och berättar att polisbilen jagade efter dem ända fram till olycksplatsen. Jakten hade stressat upp Alexander Storåker så till den grad att han tappade kontrollen över mopeden, berättar han. Han menar också att polisbilen var precis bakom hela tiden, inte mer än tio meter.

– Jag hör motorljudet och ser blåljusen, för jag kollar lite åt sidorna.

Åklagaren: Har du någon uppfattning om varför ni inte stannade från början?

– Ja, han blev ju rädd så klart, och ville inte bli av med körkortet och så.

Pojken svarar på flera frågor om händelseförloppet. Till sist får han berätta hur han själv har mått efter händelsen.

Åklagaren: Hur känns det nu när du har fått berätta det här?

– Alltså, det var min bästa kompis och det är klart att det känns jobbigt.

Pojken berättar att han fick reda på att bästa kompisen hade dött först dagen efter olyckan. Vid själva olyckstillfället hade en granne kommit ut för att hjälpa honom, berättar han. Målsägarbiträdet frågar om han såg vad som hade hänt med Alexander Storåker.

– Jag såg honom lite grann, och då såg jag att han var blodig, och så såg jag hans ansikte. Men sen så satte sig grannen framför för att jag inte skulle titta dit.

Målsägarbiträdet: Vad kände du då?

– Att det var väldigt jobbigt. Jag var rädd för vad som hade hänt med honom.

Enligt polisens föreskrifter och allmänna råd (FAP 104-1) får polisen inte förfölja en moped, inte heller andra liknande fordon. Förare av mopeder, och eventuella passagerare, befinner sig i ett utsatt läge, heter det. Undantaget är om det finns misstanke om ett allvarligt brott.

”Jag skulle ha agerat likadant.”

Polisen får emellertid alltid göra ett försök att stoppa en moped, men måste avbryta innan det definieras som ett förföljande. Den springande punkten är om polismannen förföljde Alexander Storåker eller gjorde ett stoppförsök. Polismannen själv förnekar brott.

Åklagaren: Skulle du agera likadant på nytt?

– Ja, jag skulle agerat likadant. För min bild av det är att det absolut inte har varit en fråga om förföljande, säger polismannen när han förhörs i rättssalen.

Polismannen ger därtill en annan bild av händelsen än den som pojken ger. Enligt honom stannade polisbilen i början av gångstråket, efter att han och den medföljande kollegan förstått att pojkarna inte tänkte stanna. På håll såg de då olyckan inträffa och tryckte därefter gasen i botten till olycksplatsen för att undsätta pojkarna.

– Min uppfattning är att vi initierar ett stoppförsök, det tar ju några sekunder och då har vi kommit en bit. Sedan vet jag inte om han (Alexander Storåker) har förstått eller inte. Så han svänger in till höger, och jag har ingen aning om hur det ser ut därinne så jag svänger efter, vilket är fullt normalt att göra. Och jag vet fortfarande inte om han har förstått och därför, i och med att det är en civil polisbil, så trycker jag på siren snabbt för att visa att det är polisen. Och när han inte stannar då, då förstår jag att han inte tänker stanna.

Har gjort tusentals stoppförsök

Polismannen berättar att han under sin karriär har gjort tusentals stoppförsök och problematiserar begreppen ”förföljande” och ”stoppförsök”. Han menar att det inte finns tydliga riktlinjer för när ett stoppförsök övergår i ett förföljande, och att man som polis rimligen måste få köra efter ett fordon under en kort tid när man försöker stoppa det, innan det är att anse som ett förföljande.

Under måndagen förhördes flera vittnen till händelsen, inte minst poliskollegan som satt bredvid i polisbilen. Övriga vittnen har tillsammans sett i stort sett hela händelse­förloppet, förutom själva kraschen.

Åklagaren fokuserar på det väghinder, betongsuggan, som står vid olycksplatsen. Det framkommer flera uppgifter från åklagaren som går i strid mot de båda polisernas utsagor.

Rättegången avslutas under torsdagen.