Det är torsdag, en av de två kvällar i veckan då VIK:s flicklag i handboll har träning. Tjejerna står i en cirkel i mitten av planen och lyssnar på tränaren Albin Molanders instruktioner.
Elva av lagets spelare har dykt upp till dagens träning i Vårgårda sporthall. De flesta är födda 2007, men några är äldre, och nästan alla har invandrarbakgrund.
– Och de få som inte är invandrare själva har någon i familjen som är det, berättar Albin Molander när spelarna har kommit igång med uppvärmningsövningar.
Ryktet har spridit sig
Lagets sammansättning är om inte unik så i alla fall ovanlig. Flera av spelarna kommer från länder där handbollen inte alls är lika stor som i Sverige, och där det heller inte är självklarhet att tjejer håller på med bollsport.
– De lag vi möter har oftast bara någon enstaka invandrartjej i laget, säger Albin, som själv spelar handboll i VIK och började träna flicklaget ganska nyligen.
Varför har ni lyckats med det som många andra klubbar inte gör?
– Jag vet inte riktigt men jag tror att ryktet sprider sig. Kommer det en invandrartjej kommer det snart fler. De flesta här går i samma skola, så det blir nog så att de pratar med varandra. Vi har sagt till de som tränar handboll att de gärna får ta med en kompis och det verkar fungera. Under hösten har det nästan dykt upp en ny tjej varje månad.
Några i laget har spelat handboll flera säsonger, medan andra har börjat helt nyligen. Och några spelar både fotboll och handboll.
Elvaåriga Satiyo Talib kom till Sverige från Somalia för tre år sedan och fastnade nästan direkt för handbollen. Satiyo säger att hennes föräldrar tycker att det är bra att hon håller på med sport. Men hon är medveten om att det inte är så många somaliska flickor som spelar handboll i Sverige.
Varför tror du att det är så?
– Kanske för att deras föräldrar tycker att flickor inte ska hålla på med idrott.
Vad betyder handbollen för dig?
– Den betyder mycket. Jag har fått flera nya vänner här. Allra roligast är att spela match, tycker Satiyo.
Jag har fått flera nya vänner här. Allra roligast är att spela match.
Hennes lagkompis Elioth Pemba Becket är 14 år och kommer från Gabon i västra Centralafrika. Hon har också hört att det finns föräldrar som inte tycker att deras döttrar ska hålla på med sport.
– Jättedåligt att det är så! Att träna är ju bra för hälsan. Mina föräldrar har alltid tyckt att det har varit okej.
"Det är sjukt bra!"
Elioth berättar att hon spelade fotboll tidigare, men slutade för att hon inte hade så många kompisar i laget. För tre-fyra månader sedan började hon med handbollen – och älskar det.
– Jag skulle nog bara ha varit hemma annars. Här är vi många invandrare och det känns bra och tryggt. Man känner sig inte utanför.
Trots att tjejerna kanske inte har någon enorm hejarklack på läktaren när det drar ihop sig till match har de utvecklats snabbt, tycker Albin.
– Bara förra året var det en rejäl utveckling med tanke på att många inte har spelat handboll förut. Tre av tjejerna har inte ens varit aktiva i någon idrott tidigare, men tillhör de bättre här. Det är sjukt bra! I Potatiscupen förlorade vi bara en match, berättar han stolt.
