De sitter i varsin fåtölj mittemot mig och berättar om livet som det ter sig numera, Rakel och Joen Heed Windahl. Rakel har avbokat den här veckans medicinska rehabilitering på en bondgård i närheten för att orka med intervjun.
När jag ser tillbaka nu fanns ju signalerna där i flera år... Men jag har aldrig lyssnat på min kropp utan bara tänkt ”nu kör vi på”.
Rakel och hennes man är båda anställda inom kultursektorn, Joen som filmkonsulent och Rakel som konstkonsulent hos KulturUngdom i Göteborg. Det var också på jobbet de träffades och blev ett par. Tempot var alltid högt och projekten många.
– När jag ser tillbaka nu fanns ju signalerna där i flera år. Det började med sömnsvårigheter och hjärtklappning. Men jag har aldrig lyssnat på min kropp utan bara tänkt ”nu kör vi på”. Jag umgicks med jättemånga människor och skulle alltid hjälpa alla med allt möjligt, fast jag hade fullt upp själv.
I februari 2017 började de mer diffusa symtomen övergå i yrselanfall och panikkänslor.
– Jag tyckte till exempel att det var jättejobbigt att åka spårvagn. Jag mådde verkligen inte bra psykiskt heller, och det var jag inte van vid. En dag på jobbet kunde jag plötsligt inte läsa en text på datorn och förstå vad det stod.
Det kändes som om jag hängde upp och ner hela tiden, som om jag inte fick något syre till huvudet.
Rakel uppsökte läkare och blev sjukskriven en månad. När hon började jobba igen eskalerade allt ganska snabbt. Hjärtklappningen och ångesten kom tillbaka. Rakel blev dessutom ljud- och ljuskänslig.
– Jag fick gå med hörselskydd inomhus och fick flera panikångestattacker då jag trodde att jag skulle dö, minns hon. Det kändes som om jag hängde upp och ner hela tiden, som om jag inte fick något syre till huvudet.
Rakel hade drabbats av en svår utmattning. Såhär nästan fyra år senare är hon fortfarande sjukskriven på heltid med hjärntrötthet och minnesproblem. Att lämna storstadspulsen för lugnet på landet har varit ett sätt att försöka ta sig vidare i rehabiliteringen.
– För två år sedan sa vi att nu måste vi göra något, berättar Rakel. Vi har alltid varit särbos förut, även efter att vi gifte oss, det har varit vårt lifehack, men så fick vi möjligheten att köpa Joens lägenhet.
Jag har tänkt att jag inte kan bo på landet för då skulle jag få lappsjuka.
Båda såg då möjligheten att sälja den och förverkliga husdrömmen som de båda hade burit på länge. I augusti 2019 gick flyttlasset till det gamla 1800-talshuset i Skogsbygden.
– Vi började spara till ett hus tidigt i vårt förhållande, men då tänkte vi nog att det skulle bli en sommarstuga, säger Joen.
– Ja, jag har varit en sådan ”Majorna-patriot”, instämmer Rakel. Jag har tänkt att jag inte kan bo på landet för då skulle jag få lappsjuka.
Så har det inte alls blivit. Sedan flytten har däremot båda Joen och Rakel fått nya hobbies och vanor.
– Det är ganska svårt att göra livsstilsförändringar har jag märkt, men det finns andra möjligheter när man kommer ut till ett sådant här ställe. Jag går i skogen jätteofta nu, säger Rakel och berättar skrattande hur hon brukar lägga sig i någon mosse och bara vara.
I den stora trädgården runt huset börjar olika ”rum” ta form. I en del ligger hönshuset, i en annan del har paret börjat odla, en tredje har förvandlats till umgängesyta med bänkar, eldstad och en halvfärdig pizzaugn. Rakel medger skrattande att det mest är hon som planerar och hennes man som färdigställer projekten.
– Jag har fortfarande kvar mina fritidsintressen, men den där tiden som man förut bara använde till att slötitta på datorn eller något sådant lägger jag numera ute i trädgården istället, konstaterar Joen.
Att inse att man har kraschat rejält och inte veta när – eller ens om – man någonsin blir helt frisk igen är förstås mentalt tungt att bära.
Det går inte att stressa fram en läkning när man har blivit såhär sjuk.
Samtidigt har Rakel så sakteliga börjat skapa igen och till och med köpt en gammal cirkusvagn som står i trädgården och ska inredas till konstateljé.
– Jag har varit jättenere och inte brytt mig om något, erkänner Rakel. Det går inte att stressa fram en läkning när man har blivit såhär sjuk. Men nu har jag hittat tillbaka till min kreativitet och börjar få tillbaka min inspiration. Det går bra så länge det inte är någon press på mig, att jag inte behöver sälja min konst eller så.
Jag har kommit på att jag inte alls är så social egentligen. Jag tycker att jag själv är asrolig att umgås med.
Rakel säger att en positiv sak med utmattning är att man tvingas lära känna sig själv på djupet.
– Jag har kommit på att jag inte alls är så social egentligen. Jag tycker att jag själv är asrolig att umgås med! Förut har jag fyllt upp den där egentiden med massa annat. Varför har jag gjort det...?
Hur har din rehabilitering påverkats av att ni flyttat hit till Skogsbygden, då?
– Jag är avslappnad här på ett annat sätt. Jag kan inte agera på alla erbjudanden som kommer, och det är bra. Folk kan inte heller ”bara titta förbi” på samma sätt som i Göteborg. Jag lever mycket mer mitt sanna jag här. Oavsett min kropp är jag mycket mer lycklig i själen och mindre stressad nu.
LÄS MER:En anrik herrgård med hemliga gångar
