Mattias hittade tillbaka till sig själv efter den tuffa tiden

LÄS MER:Skånela nästa för Flodman: ”Fick en bra känsla”

LÄS MER:Sandberg åter i Alingsås HK

“Vad ska vi snacka om tycker du?”

“Vi kan väl snacka lite handboll och så vidare? Och ha din topp tio-lista klar!”

“Är det topp tio bästa låtarna? Det kommer jag aldrig lösa!”

Det är inte så konstigt att musiken är ständigt närvarande när man via sms bokar en tid och plats för intervju med Mattias Flodman.

Förutom handbollen är just musiken hans stora intresse och en av de där sakerna som han själv säger att han tappade lite grann när allt plötsligt handlade om handboll och livet abrupt fick sättas på paus för något år sedan.

Vi kommer komma dit så småningom i den här texten, men inte än.

Först lite obligatoriskt Bob Dylan-snack, ikonen har trots allt nyss fyllt 80.

Sedan tar vi oss tillbaka till tiden när Eskilstuna-killen Flodman anslöt till sin broder Andreas klubb Alingsås HK som ungdomstränare för fyra och ett halvt år sedan.

– När möjligheten med AHK dök upp tyckte jag mest det bara var roligt att få jobba med handbollen och få förutsättningarna som man inte haft innan. Men det är klart målet att bli a-lagstränare alltid funnits där längre fram på vägen, säger Flodman som inte hade varit i föreningen särskilt länge innan han fick förtroendet som assisterande tränare åt Mikael Franzén.

– Det gick mycket snabbare än vad jag hade trott det skulle göra. Det skulle nog dröja ett par år till trodde jag. Jag säger inte att jag inte var redo, men jag hade nog inte tänkt mig att det skulle ske så snabbt.

Varför gick det så snabbt då?

– Jag och Mikael diskuterade alltid mycket handboll hela tiden, så jag tror han kände att jag var redo. Vi klickade dessutom personlighetsmässigt på ett bra sätt. Visst, det uppstår alltid friktion som på alla andra arbetsplatser men så måste det vara på något sätt för att det ska hända saker. Så länge man vet vart man ska så hittar man den vägen tillsammans.

Jag säger inte att jag inte var redo, men jag hade nog inte tänkt mig att det skulle ske så snabbt.

Plötsligt fick Mattias Flodman gå från att vara högsta hönset bland AHK:s lovande unga lirare till att försöka få sin syn på handboll inpräntad i skallarna på några av landets bästa seniorspelare.

Han säger själv att han tog det försiktigt i början, ja kanske till och med lite för försiktigt.

– Jag kände inte att jag inte fick respekt från spelarna, inte alls. Det var nog mer jag som gick in lite försiktigt i början. Jag dunkade inte upp massa dörrar och sa “här är jag”. Jag smög mig in, kollade läget och letade efter min roll gentemot gruppen och i samarbetet med Frasse.

Så småningom hittade “Matte” rätt, på träning och match.

De där dörrarna började öppnas upp.

Men samtidigt som Mattias fick en allt mer cementerad roll som assisterande tränare, började handbollen ta över hela hans psyke på ett sätt som ledde rakt in i en betongvägg.

– Det var inte rollen i a-laget som gjorde det… När det här hände, jag vill inte sätta en rubrik på det riktigt, så tror jag mer att det handlade om saker som varit innan också. När jag kom till Alingsås hade jag jobbat heltid samtidigt med handbollen. Sedan rullade det på.

– Mitt problem var inte att jag jobbade mycket, det måste man för att lyckas i den här branschen. Och det måste man klara. Det handlade mer om att jag hade inget annat än handboll. Jag tänkte handboll från när jag vaknade till att jag gick och la mig. Jag kunde inte sova till slut, jag tänkte på handboll hela tiden. Det är inte bara en press att prestera. I det här jobbet är man tillgänglig hela tiden och då är det svårt att stänga av. Jag borde delegerat mer men jag hade sånt jävla kontrollbehov, allt skulle vara perfekt. Där är Mikael Franzén enormt bra, han visar förtroende för att du klarar av något och sedan släpper han det till dig. Det är något jag verkligen lärt mig av honom. Jag hade så många kompetenta ledare runtomkring mig så jag borde släppt mer saker till dom.

Jag tänkte handboll från när jag vaknade till att jag gick och la mig.

Kombinerat med dålig sömn, kost och obefintlig fysisk aktivitet kom kraschen inte direkt oväntat för Flodman. Men den var inte lättare att acceptera för det.

– Jag fattade ju inte! Jag hade ju så jäkla roligt jobb, det var alltid kul att komma till Estrad liksom. Man var så otroligt fokuserad hela tiden och jag tillät aldrig mig själv att slappna av. Så när jag blev sjukskriven gick jag från jobb 24 timmar om dygnet, i alla fall mentalt, till ingenting och då mådde jag som absolut sämst. Jag minns när jag stod där hos läkaren och han gav mig ett papper om depression… Direkt efter insåg jag vad det var jag och blev helt övertygad om att detta aldrig skulle bli bra. Jag skulle aldrig klara mig ur det, det sköljde en våg av meningslöshet över mig. Och då hade det bara gått en vecka.

De första månaderna var riktigt tunga och Mattias åkte hem till Eskilstuna för att handskas med allt.

– Du ligger i sängen och är helt slut, men kan fan inte sova ändå. Du bara stirrar rakt upp i ingenting. Hjärnan var helt slut, men samtidigt på högfrekvens hela tiden.

Och det blir en stress över att det aldrig tar slut?

– Ja precis. Där och då ser du inte andra sidan. Du är bara övertygad om att det inte kommer bli bra. Frustrationen blir till en stress också.

Hjärnan var helt slut, men samtidigt på högfrekvens hela tiden.

Kraschen kom under vintern 2019 och på våren 2020 spelade handboll i Mattias Flodmans liv inte en större roll än att det handlade om några tillfällen när han tittade förbi med ett halvt öga.

Samtidigt kom Dennis Sandberg tillbaka till AHK, först på tillfällig basis och sedan permanent.

– Vi hade möten om det där, så det var inget som bara bestämdes för mig. I kontraktet var jag a-lagstränare och HP-tränare men när vi pratade om det och klubben lade fram hur dom själva kände och hur dom kände för min skull så sa vi att det kanske är bäst att det blir så.

Du kände inte att dom knuffade bort dig med andra ord?

– Nej jag tror det var en “two-way street”. AHK kände väl en osäkerhet och det kan jag förstå, och det hade varit dumt att gå tillbaka och göra exakt samma sak igen. Sedan blev utfallet som det blev.

Inte bra?

– Vad är bra och inte? Jag fick inte förnyat kontrakt. Hade det varit annorlunda om jag hade gått tillbaka till a-laget? Jag har inte direkt kunnat visa att jag är tillbaka när säsongen stängdes ner så tidigt som den gjorde på grund av pandemin.

Beskedet kom inte som en överraskning för Mattias.

– Det kände jag redan under hösten, man får en magkänsla kring hur folk pratar och inte. När beskedet kom så visste jag någonstans redan om det.

Om dom hade velat haft kvar dig som ungdomstränare eller liknande, hade du ens tackat ja?

– Det där är svårt… Det blir bara spekulation. Vi var nog ganska överens om att det skulle kännas som att vi hade en framtid tillsammans om jag skulle stanna. Och jag kände att det var ett a-lag jag ville vara i om jag skulle syssla med handboll. Men som sagt, det blir jävligt spekulativt. Vi människor är trygghetsnarkomaner och då är det lätt att tacka ja till något som är bekant och som man vet hur det fungerar. Men frågan är om det hade varit bäst för någon av klubben eller mig om jag hade tackat ja till en fråga om att träna ungdomar igen? När man varit i slutspel och SM-finaler vill man vara där igen.

Jag har inte direkt kunnat visa att jag är tillbaka när säsongen stängdes ner så tidigt som den gjorde på grund av pandemin.

Flodmans handbollsgärning hade inte gått andra klubbar obemärkt förbi. Det visade sig vara ett antal som var sugna på hans namnteckning och valet föll på Märsta-klubben Skånela.

– Dom kom in i bilden rätt sent. Jag var inne på att flytta uppåt landet igen, helst till Stockholm. Jag tänkte till och med att jag kanske skulle göra något annat, speciellt med allt jag hade gått igenom. Plugga eller vad som helst. Men när Jimmy Karlsson i Skånela hörde av sig kändes det som att det passade perfekt för mig. Det är en väldigt familjär klubb och dom kommer från en säsong som dom hade större förhoppningar på.

Så till hösten står Mattias Flodman där igen som tränare för ett a-lag. En liknande sits i AHK ledde till hans tyngsta stund i livet.

Är han inte rädd att det ska hända igen?

– Nej, nej… Jag är inte rädd för någonstans har jag lärt mig något av allt det här, vad som fungerar och inte. Men också hur jag ska göra för att inte hamna där igen. Man måste jobba hårt för att lyckas, slita och kämpa. Men precis som vi säger till spelarna att återhämtning är en del av träningen, så är det samma för oss tränare. Jag har lärt mig att man måste koppla bort, göra andra saker.

Vad har du hittat som du kan koppla bort med? Padel?

– Haha, nej det är inte min grej! Jag har börjat med meditation faktiskt och jag tycker det är jäkligt kul att laga mat. Det gör att min kreativa sida kommer fram. Sedan är det gitarren och musiken, den är så jävla stor del av mig. Promenader dessutom, innan gick jag mer eller mindre bara tvärs över tågspåren. Nu förstår jag på ett annat sätt värdet av att ta hand om sig, reflektera och byta miljö.

Man måste jobba hårt för att lyckas, slita och kämpa. Men precis som vi säger till spelarna att återhämtning är en del av träningen, så är det samma för oss tränare.

Framförallt, säger han, får han inte glömma bort vem han egentligen är.

– När allting hände var jag liksom handbollstränaren Mattias Flodman och jag glömde bort mig själv. Det var på många sätt den största sorgen, att jag bara var handbollstränaren och inte människan. Jag vet ju att jag är mycket mer än så. Sedan måste man kunna slappna av, stanna upp och njuta lite och ta sig själv på mindre allvar! Man bär upp någon slags fasad om att vara seriös och målinriktad men man måste också sänka axlarna lite och vara närvarande. Det känner jag nu i Skånela, jag har ett annat självförtroende och en annan inställning till jobbet. Man behöver inte springa runt och vara så jäkla viktig hela tiden.

Med flytten från Alingsås i antågande tillåter Flodman sig att blicka tillbaka till den tiden som varit.

– Det är tudelade känslor. På ett sätt känns det trist att inte få gjort klart, så att säga. Hade vi suttit här med ett par guldmedaljer och jag hade känt att jag fått ut allt av mig själv som person och tränare hade det känts mycket bättre. Men jag är också jätteglad för alla minnen och alla jag träffat, många kommer jag ha kontakt med och fortsätta träffa i någon form.

– Jag vet också att jag inte är perfekt, men kan samtidigt räcka upp handen och säga att jag inte är det. Jag tror det är nödvändigt för att utvecklas som människa. Hade jag fått göra om allting hade jag gjort vissa saker annorlunda såklart. Det måste man göra.

Marcus Löfströmmarcus.lofstrom@alingsastidning.se