Hennes förste man William, med vilken hon har två vuxna döttrar, har precis blivit lämnad av sin tredje hustru och i samma veva fått reda på att han har en ett år äldre, okänd, syster. På Williams initiativ genomför han och Lucy en roadtrip till den lilla amerikanska småstad där systern bor – men resan blir lika mycket en färd tillbaka till deras egna uppväxter och en uppgörelse med ett havererat äktenskap.
Varje år när någon ber mig gissa vem som ska få nobelpriset i litteratur brukar jag föreslå Elizabeth Strout – inte så mycket för att jag tror att jag ska bli bönhörd som för att jag verkligen önskar att så många som möjligt ska få upp ögonen för detta helt underbara författarskap och bli lika berörda av hennes romaner som jag har blivit.
Den senaste boken heter "Åh William" och är egentligen en direkt fortsättning på "Mitt namn är Lucy Barton" och "Vad som helst är möjligt". Alla tre är möjligtvis självbiografiska, men allmängiltiga på ett väldigt drabbande plan – i alla fall för oss som själva befinner oss på en liknande plats i livet. De är dessutom – i mitt tycke – stor litteratur.
Elizabeth Strout har en unik förmåga att ödmjukt, lågmält, träffsäkert och genomklokt reflektera över tillvarons absurditeter och att leverera beska men nyttiga sanningar om oss själva och om våra relationer till föräldrar, vänner, äkta hälfter och barn.
Att ta del av Lucys lite trevande men klarsynta berättelse, få vara med när hon vrider och vänder på minnena som poppar upp och dela hennes smärta inför egna tillkortakommanden är lite som att få ha ett långt och innerligt samtal med någon klok väninna. Terapeutiskt och tillfredsställande!
LÄS MER:Mija Renström vill få oss att se våra egna relationer
LÄS MER:Pandemin till trots – så utvecklades stadskärnan
LÄS MER:De vill nå fler med konsten
