Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mårten Öhman Bild: Filip Landqvist
Mårten Öhman Bild: Filip Landqvist

Mårten Öhman: Om händerna och underdriften

Det blåser och Morten Harket ser paraplyer som virvlar runt i vinden. Vid sin sida – någon slags kärlek. Harket försöker hålla sin tidning – papperstidning – torr. Han hör då sig själv säga ”min båt går nu”. Och sedan kommer det magiska – de älskande skakar händer. Och gråter.

Låten och känslan av avskedets vemod har följt mig sedan barnsben. Jag har aldrig riktigt förstått vad det är i öppningsscenen som griper tag i mig. Förrän någon månad sedan då jag blev varse att A-ha kommer till Partille i vår. Och biljetter köptes. Spotify plöjdes. Och nu vet jag.

Handskakningen! Det är den som gör det helt magiskt. Handskakningen är ädel, formell och så mycket starkare än slafsande tungor. Och A-ha är så bra de kan vara där i början av Manhattan skyline. Det handlar om underdrift. Minns jag rätt från mina studier i litteraturvetenskap så finns det ett begrepp som heter litotes. Alltså, som i den isländska sagan där den tappre hjälten inte bara fått en hand utan en hel arm avhuggen och någon frågar hur det är. Svaret? Jag reder mig nog, om jag finge lite vatten. I rätt sammanhang är det en starkare replik än: ”Aj, så in i helvete, jag håller på att dö.”

Bild: ATC Comm Photo
Bild: ATC Comm Photo

Harket och hans A-ha var således varken först med underdrifter eller att använda sig av händer för att mjuka upp en känsla. Ett klassiskt exempel är The Beatles I want to hold your hand. Kvartetten hade andra mer gymnastiska intressen i åtanke, får man gissa. Jajaja… händer figurerar också självklart i mer ”erooootiska” sammanhang, som vi säger i min familj. Bon Jovi ber om en saliggörande handpåläggning i ”Lay your hands on me”. Både vilja och kunnande finns, påstås det. Och tillfredsställelsen är garanterad. Men Bon Jovi är sämre än A-ha – för en känsla är aldrig starkare än när den underdrivs.

Sedan början på 2020 har jag inte skakat någon hand alls. Kramar har det blivit. Men handskakningarna uteblev även efter dubbelvaccineringen. Inte mig emot eftersom jag utvecklat ett lättare tvångsbeteende att tvätta händerna direkt efter jag nuddat vid ”nya ytor”. Härom veckan uppstod dock ett tillfälle då jag kände mig tvungen att sticka fram kardan. Då uppstod en märklig situation.

Inget regn. Inga paraplyer. Ingen papperstidning som ska hållas torr. Ingen båt som ska gå. Men ett möte mellan två människor som kändes nytt och ovant. Det var som att vi tittade varandra på varandra och sedan ned på våra kramande händer. Var det första gången på länge för honom också, tänkte jag? Och det tänkte han nog med – tror jag. Vi grät inte. Men lite påverkad blev jag – där vi stod mitt i en underdrift.

”Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer/ Taga ur din trogna fadershand”. Den låt jag spelat mest i mitt liv är Blott en dag. Jag vid pianot. Pappa bakom. Och han trycker alltid min axel, när vid kommer till ”Taga ur din trogna fadershand”. Det är vår grej. Jag har aldrig förstått var textraden betyder. Men fadern har en hand. Och så också pappa. Det är gott nog för att känslorna ska rinna till.

A-ha under en spelning i Madrid 2010. Bild: Jamesbond raul
A-ha under en spelning i Madrid 2010. Bild: Jamesbond raul