Guldhjältarna i det svenska landslaget är många.
Men det går inte att blunda för Oscar Bergendahls insats i mästerskapet.
”Berget”, som han kallas, monterade ner världsstjärna efter världsstjärna i match efter match och belönades med utmärkelsen som EM:s bästa försvarsspelare.
I finalen mot sluga, smarta Spanien stod han återigen där, såväl offensivt som defensivt, och tog jobbet.
Som han alltid gör.
Jag minns när jag intervjuade Bergendahl för första gången när han kom till Alingsås HK.
Han pratade inte gärna om sig själv.
Under Mikael Franzéns ledning visade han dock tidigt att det fanns kvaliteter som kunde ta honom långt. Men klivet från att vara en talang till att bli en nyckelspelare i ett svenskt landslag som åtta år senare tar ett EM-guld är enormt stort.
Speciellt när man tänker på hjärtfelet som tvingade honom att pausa handbollen för snart sju år sedan.
Vid en rutinkontroll upptäckte läkarna att den då 20-årige Bergendahls hjärta var förstorat och att han hade ett förändrat EKG, mer känt som ett så kallat ”idrottshjärta”.
Min kollega Marcus Löfström pratade med honom om det och Oscar befarade att karriären kunde vara över.
Men några månader senare fick mittsexan grönt ljus av läkarna och han var tillbaka på handbollsplanen i augusti.
När jag scrollade igenom flödet på Twitter efter finalen såg jag en bild på Oscars pappa Hasse iförd en kanna på huvudet.
Det var en underbar bild på en stolt och rörd pappa som följt sin son i med och motgång på livets snåriga stig.
Med anledning av det skulle jag vilja passa på att skänka en tanke till alla föräldrar som ställer upp för sina barn, oavsett om det är inom idrotten eller livet i största allmänhet.
Det är dom som ger våra barn möjligheterna att förverkliga sina drömmar.
Jag följde förresten finalen med min äldsta dotter. Precis som i alla matcher under EM-slutspelet slets vi mellan hopp och förtvivlan hemma i tv-soffan.
Det blev också ett lyckligt slut på handbolls-sagan som fick oss att glömma pandemin för en stund.
Bara en sån sak.
