Vad eleverna behöver är en trygg person. En vuxen som står pall och avspeglar ett lugn. De säger att det är bra att jag är den personen. Att det viktigaste är att jag finns där. Att jag utstrålar lugn. Varje dag.
Håll ut lite till. Snart är det jullov, säger de.
Vad eleverna behöver är en trygg person. En vuxen som, trots allt det där jag inte kan stå för, står pall och avspeglar ett lugn. Jag matas med att jag behöver vara den personen. Att det viktigaste är att jag finns där. Att jag utstrålar lugn. Varje dag.
Håll ut lite till. Snart är det sportlov, säger de.
”Du utstrålar lugn. Det är det eleverna behöver.” Egentligen har jag sagt flera gånger att jag kanske ser lugn ut, men jag är inte lugn. Att verksamheten vi arbetar i och lever i är ohållbar. Jag kan inte stå för de dagliga utmaningarna, när elever gång på gång misslyckas för att verksamheten inte är anpassad efter dem. För att budgeten inte är anpassad efter dem. Även om jag själv har anpassat sönder lektioner, dagar, veckor, månader… Ändå står jag där och utstrålar lugn. Varje dag. No. Matter. What.
Håll ut lite till. Snart är det påsklov, säger de.
När är det nog? När kan vi säga att denna konstgjorda andning inte längre håller? Att vi gamblar med barnens framtid? När de inte får den utbildning de har rätt till? När jag inte längre orkar utstråla ett lugn, för att inombords är jag sönder och energin är slut för länge sen. Är det nog då? Eller när?
Håll ut lite till. Snart är det sommarlov, säger de.
Men jag vet…
Att till hösten…
Börjar det om igen.
Klasslärare
LÄS MER:Chockbeskedet: 50 tjänster inom skolan kan försvinna