När jag besöker min döde makes grav på Stadskyrkogården är det inte ovanligt att jag då möter hundägare som obekymrat rastar sina hundar.
Jag har börjat säga till att det är en begravningsplats och ingen hundrastplats. Inte sällan får jag till svar att även hunden så gärna vill besöka sin före detta husses grav. Eller också förstår man inte mitt påpekande.
Jag vill inte tro att att jag är ensam om att tycka det vara ett ovärdigt beteende att låta sin hund kissa på gravarna.
Vad säger kyrkogårdsförvaltningen? Finns det ordningsregler eller är det upp till var och en att göra som man vill?
Vid en begravningsplats i Västerås finns ett vackert anslag med ålderdomliga konjunktiv:
"Kyrkogården är de dödas vilostad, ett minnenas rum, en Guds åker.
Helgd hägne grifterna. Aktsamma händer sörje för omvårdnad och prydning.
Stillhet råde på denna helgade mark."
Den värdiga formuleringen torde leda till eftertanke och göra att man förstår att man inte befinner sig på en hundrastplats.
Ove Thorsén