Nu orkar jag snart inte mer. Jag kippar efter luft. Jag famlar efter något att hålla mig i. Jag försöker ta djupa andetag så att min puls blir normal. Jag torkar mina tårar.
Ännu en dag efter ett arbetspass på äldreboendet där jag känner mig otillräcklig.
Klump i magen inför nästa dag, hur ska det bli då? Kommer personal att fattas? Kommer vi att få gå en, kanske två man kort? Detta blir på bekostnad av omvårdnaden för våra äldre. De som varit med och byggt upp detta samhälle, de som tagit hand om oss, de som tröstat, de som kommit med kunskap, de som funnits där med famnar och trygghet.
Det är meningen att vi ska ge tillbaka nu. Med god omsorg, tröst och kunskap. Med tillit och trygghet, närvaro och kärlek. Att försöka ge våra äldre den bästa dagen i hela deras liv.
Jag försöker, försöker verkligen så gott jag kan. Men snart kan jag inte springa fortare. Allt vi får höra är ekonomin, budget, spara, effektivitet.
Är detta en framtid för oss? Kommer ekonomin någonsin bli bättre? Ska det någonsin satsas på äldrevården i Sverige? Är detta allt det våra äldre är värda?
Utarbetad personal som nekar dem insatser som dusch och städ, på grund av att det inte finns tillräckligt med utarbetad personal? Utarbetad personal som inte hinner stanna hos den som är ledsen eller orolig.
Mitt hjärta brister flera gånger om dagen. Inte bara för mig själv, utan till stor del för våra äldre. De är inte värda detta liv. Det är inte en värdig sista tid i livet. De är värda så mycket mer.
Jag springer så fort jag kan, men snart orkar jag inte längre.
Ledsen undersköterska
LÄS MER:Så ska kommunerna revolutioneras av AI
LÄS MER:Här är de bästa äldreboendena i Alingsås, Vårgårda och Herrljunga