Hans älskade hustru Anna har precis dött och dottern till den man som levererar beslag till de hauptska byråerna är ett lämpligt parti.
Nu ska Sara plötsligt axla rollen som maka, härskarinna över ett stort hushåll och styvmor till tre små sörjande flickor. Dessutom har hon flickornas moster, självutnämnd och självrättfärdig barnauppfostrare, att tampas med. Och i möbelverkstaden huserar flera gesäller och lärgossar med allt vad det innebär av konkurrens och konspirationer. Nog för att få den starkaste att misströsta. Men Sara visar sig vara av gott, segt virke och den nye makens morgongåva – ett schatull så kärleksfullt och skickligt tillverkat att det tar andan ur henne – får henne att repa mod.
Romandebuterande Hélène Gullbergs "Den konserverade änkan" tilldrar sig på den gustavianska tiden, strax före både franska revolutionen och den ödesdigra operamaskeraden. Personerna i boken har verklig förebild och de flesta händelserna har ägt rum, men en hel del får nog skrivas på den litterära frihetens konto. Strunt samma – härligt, sinnligt, burleskt och spännande är det och en guldgruva för den historieintresserade att ösa ur. Tidsanda och miljöer är fångade in i minsta detalj – från fraset av siden och doften av puder i de finare salongerna till det hårda arbetet som latrinskrapare på samhällets botten. Skråväsendets regler och hierarki,liksom kvinnans utsatthet och rättslöshet både inom och utanför äktenskapet, synas i sömmarna.
Själv får jag både Lars Widding- och Alice Lyttkens-vibrationer – jo, så gammal är jag! – och njuter ohämmat av läsningen. Förhoppningsvis lär jag mig ett och annat på köpet.
Hur är det nu med svärmors gamla byrå med bulliga former, intarsia, guldbeslag och marmorskiva... kan det vara en äkta Haupt, månne?!
