Den hemske marsa-naren

Ögonbrynen drar ihop sig och kindmusklerna blir spända. Det är nästan att hon håller andan när hon säger: ”Ja usch ja, den hemske marsa-naren! Va vi frös och det bara blåste och fy vad kallt det va.”

ANNONS

Min mor minns vårarna på 40- och 50-talet. Just månaden mars är känd för svängande temperaturer. Solen är uppe tillräckligt länge för att eftermiddagarna ska bli behagligt varma men borta länge nog för att natten ska kylas ner rejält. Tjälen som ibland ligger kvar och kalla sjöar gör att morgontimmarna kan bli bitande frostiga. ”Naren” är både ett meteorologiskt och ett psykologiskt huttrande fenomen.

”Nu är det aldrig så kallt längre.” säger jag. ”För några år sedan hann de nästan med vårbruket innan april.” Det är mitt på dagen och ”mätaren” visar sju grader. Himlen är klarblå och våren känns äntligen lite värmande.

ANNONS

Tidigare på dagen hade jag, trots varmare tider, ändå en liten känning av naren. Det var en mycket positiv upplevelse.

Tidigare på dagen hade jag, trots varmare tider, ändå en liten känning av naren. Det var en mycket positiv upplevelse. Jag hade i tidig morgonstund tagit mig ner till Mjörns vatten vid Vikaryd. De första solstrålarna tinade nattfrosten ur gräset och småfåglarna var uppspelta. En entita, eller kärrmes som man ibland säger, satt och tjittrade kärva toner på en tallgren. Gräsänderna som tillbringat natten på iskanten vid vassen sträckte på sig. Kniphanen spelade i vattnet strax intill. Tre kniphonor låg bredvid och betraktade skådespelet. Det var sol, lite värme och vårkänslor där vid strandkanten.

Men inte så länge till. Ute över sjön låg ett grått dis tätt över vattnet. Sakta närmade sig dimman , solen slöjades och kylig luft omringade mig. Vass och grenar som nästan förlorat nattfrosten blev åter vita av den kalla fuktiga luften och jag stoppade händerna i fickorna för att inte frysa. Naren grep efter mig men inte tillräckligt ihärdigt, samarbetet med nordanvinden saknades och situationen var uthärdlig, för att inte säga väldigt vacker.

I diset bort efter strandkantens rimfrostiga grenar förlorade träden sina konturer och allt blev ett gråvitt töcken. Genom dimman hördes gräsänderna. Honorna har starkast röst, oftast är det dom som hörs mest i flocken med sitt ”kväk kvääk kvääääk”. Hanarna talar med mjukare knirkande läte. Bakom mig, mot Björkekärr var diset inte lika tätt, skogskanten syntes fortfarande.

Gräsänderna kväkte mer än tidigare och så tog de till vingarna och kom farande framför mig som grå skuggor.

Så blev det liv och rörelse. Gräsänderna kväkte mer än tidigare och så tog de till vingarna och kom farande framför mig som grå skuggor. Något måste skrämt dem. Så såg jag en stor mörk skugga träda fram ur slöjorna. Det var en havsörn som flög snabbt och lågt, på jakt efter gräsänder kunde man tro. Vi blev lika överrumplade båda två. Mest havsörnen, den tvärbromsade i luften. Lade upp hela bredsidan, vinklade de vita stjärtfjädrarna neråt, slog några kraftiga vingslag, tittade mig rakt i ögonen och vände och försvann åt samma håll den kom.

Tack för det dimman. Att dina slöjor också kan ha trängt in i minnet och beslöjat sanningen en aning tror jag inte alls.

Det blev alldeles tyst. Änderna var borta. Havsörnen var också borta. Sjön var borta. Det enda som fanns kvar var de grå trädstammarna längs stranden. Och så dimman såklart. Den fuktiga råkalla dimman som just förde örnen till scenens framkant utan att den visste att det fanns folk i publiken. Nu när jag tänker på det så var det nog så att topparna på örnvingens fjädrar nuddade mig när den tvärvände. Jo, bestämt var det så, alldeles intill var örnen. Tack för det dimman. Att dina slöjor också kan ha trängt in i minnet och beslöjat sanningen en aning tror jag inte alls. I så fall saknar det betydelse. Örnens fjädrar nuddade mitt ansikte, så var det.

ANNONS