Hur som helst satt vi runt det där bordet, i en nästan provocerande mysig atmosfär. Vi pratade som vänner gör, om allt mellan himmel och jord. Vi kom in på temat dejting – ett ämne som engagerar de flesta, oavsett vilken civilstatus man har.
Till slut satt majoriteten av oss och gapade i något som närmast kan beskrivas som skräckblandad förtjusning. Vår vän hade precis visat oss hur han hade skapat en kod, alltså ett slags datorprogram, som skötte tindrandet på telefonen åt honom.
Majoriteten av oss var vana Tinder-användare, med både trötta fingrar och hjärtan gemensamt.
Det innebär till exempel att gå in i dejtandet med en ganska kylig inställning från början.
”Jag behöver inte göra någonting. Den svajpar av sig själv baserat på vad den räknat ut att jag gillar”, förklarade han för oss. Genom ett urval på 2000 egna likes kunde den här koden, genom att på något sätt bäddas in i själva appen (här är mina kunskaper och därmed min förståelse begränsad), ta egna beslut. Han tog upp telefonen och visade hur bilderna for mellan höger och vänster i telefonen, helt utan hans involverande.
Flera av oss blev skeptiska. Får man verkligen göra så?
Jag själv utbrast: ”Det här är genialt. Jag tror inte du förstår, men det här är konst!”
Mina vänner tittade lika skeptiskt på mig. Men efter lång erfarenhet, både av dejting och Tinder, kan jag med ganska stor säkerhet säga att Tinder inte fungerar. Åtminstone inte för majoriteten av oss. Appen säljs ofta in lite som ”The American Dream”, att om du bara håller ut länge nog, försöker tillräckligt mycket, så kan du hitta kärleken. Leva drömmen.
Men problemet är att ingen på Tinder, eller kanske i samhället, tror på kärlek längre. Jag är övertygad om att Tinder är den plats dit kärleken går för att dö.
Det finns knappt någon romantik kvar bland mina jämnåriga. Att vara romantisk, eller visa kärlek har blivit töntigt, pinsamt och teatraliskt. Att vara kär innebär att vara svag. Istället har vi iklätt oss rollen som obrydda. Vår hud har hårdnat och blivit till skal.
Våra liv har industrialiserats till den grad att vi inte längre strävar efter att vara mänskliga.
Och på Tinder gäller det att vara särskilt hårdhudad. För precis som dejtingcoachen Jeanette Winberg säger i sin intervju, har världen blivit en kallare plats för oss med längtande hjärtan. För att överleva har jag själv börjat med olika strategier. Det innebär till exempel att gå in i dejtandet med en ganska kylig inställning från början. Man anpassar sig efter rummets regler helt enkelt, och alla försök görs lite halvhjärtat.
Det vore naivt att inte utgå ifrån att alla man träffar eller pratar med också träffar och pratar med flera andra samtidigt. Att stanna och lära känna en person är inte tidseffektivt. Dessutom kan ju den verkliga drömmatchen bara vara ett svep bort. Bäst att fortsätta.
När jag lyssnade på min vän berätta om hur han skapat en slags robot, som dejtade åt honom, insåg jag att jag kunde relatera. Jag insåg att mitt egna tindrande redan blivit robotiserat. Har vi inte alla blivit lite sådana?
Våra liv har industrialiserats till den grad att vi inte längre strävar efter att vara mänskliga. Istället ska vi vara oberörda, produktiva och uträknande precis som robotar är. Våra mänskliga egenskaper är ett hinder. Vår emotionella intelligens underordnad den artificiella.
Vi har gått och intalat oss själva att vara känslig, mjuk och sårbar är något dåligt, eller åtminstone obekvämt. Trots att vi alla längtar efter kärlek är det ingen som vågar tro på den.
Vi är fast beslutna om att inte gå med förlust. Inte vara den som blir lämnad eller bränd. ”Jag är inte redo för något seriöst just nu”.
Därför är det upplyftande att möta personer som fortfarande hoppas. För det finns så klart hopp. I AT:s dejtingserie Kärlekssvepet har vi mött flera som fortfarande tror på kärleken och som också vågar vara mänskliga – det kyliga klimatet till trots.
Vi är inte ensamma, trots att vi är singlar.
LÄS MER:Kärlek och dejting genom livet – tre lokala röster berättar
