Jag har arbetat i hemtjänsten i Vårgårda kommun i 25 år. I 25 år har jag burit nycklar till människors hem – men också till deras trygghet. Vi möter människor när de är som mest sköra. När benen inte längre bär. När minnet sviktar. När ensamheten är tung. Då ska vi vara den fasta punkten.
Men vad händer när vi som ska skapa trygghet själva inte längre får förutsättningar att göra det? Rapporttider försvinner. Arbetsbelastningen ökar. Dokumentation hinns inte med. Viktig information riskerar att falla mellan stolarna. Vi springer mellan hem med en klump i magen och känslan av att inte räcka till.
Det värsta är inte stressen. Det värsta är skulden när man vet att en brukare hade behövt mer tid, mer närvaro, mer trygghet – men klockan redan tvingar en vidare. Vi säger ifrån. Vi skriver avvikelser. Vi försöker slå larm. Men i stället för stöd möts vi av ointresse och tystnad.
Till slut börjar man tvivla på sig själv. Är det fel att reagera? Är det fel att vilja att äldre människor ska få en värdig omsorg? Jag har känt mig kränkt och nedtryckt när jag försökt lyfta det som inte fungerar. Och det gör ont att inse att det inte längre är arbetet med brukarna som tynger mest – utan känslan av att inte bli hörd.
Efter 25 år i yrket frågar jag mig: ska man behöva lämna det man älskar för att man inte längre orkar gå sönder inifrån? För när omsorgen brister är det inte bara brukarna som drabbas. Även människorna bakom omsorgen går sönder…
Yennie Persson USK/UMUD Hemtjänsten Vårgårda kommun
