Det som nu vittnas om från hemtjänsten är inte enstaka problem. Det är ett system som inte fungerar.
Scheman läggs utan hänsyn till återhämtning. Arbetspass staplas på varandra. Dygnsvila pressas till det yttersta. Personal vittnar om att de tvingas springa snabbare, hoppa över raster och arbeta vidare trots att kroppen säger ifrån.
Det här är inte värdigt en modern välfärd.
Det är heller inte en fråga om enskilda misstag. Det är resultatet av en styrning där effektivitet på papperet har fått gå före verkligheten i verksamheten. När scheman centraliseras och ansvar flyttas bort från verksamheten uppstår det som nu är uppenbart: ingen tar ansvar för helheten.
Närmaste chef hänvisar till bemanningsenheten. Bemanningsenheten hänvisar till riktlinjer och system. Under tiden står personalen kvar med konsekvenserna.
Så kan det inte fungera.
Arbetsmiljöansvaret är inte valfritt. Det kan inte organiseras bort eller förklaras bort. Den som leder verksamheten bär ansvaret – fullt ut.
Men det mest allvarliga är vad detta gör med omsorgen.
För när personalen inte får rimliga förutsättningar, då drabbas de äldre direkt. Kontinuiteten försvinner. Tiden räcker inte. Möten mellan människor reduceras till minuter i ett schema. Tryggheten, som ska vara grunden i all omsorg, ersätts av stress och osäkerhet.
Det här är inte värdigt de människor som byggt vårt samhälle.
Samtidigt finns en annan, ännu mer oroande dimension. Problemen syns inte fullt ut. När personalen inte hinner skriva avvikelser. När dokumentation får stå tillbaka för att nästa vårdtagare väntar. Då ser det ut som att verksamheten fungerar – trots att den i praktiken hålls uppe av människor som betalar med sin egen hälsa.
Det är ett systemfel som riskerar att normaliseras.
Hur länge ska det få fortsätta?
Hur länge ska personalen förväntas kompensera för brister i organisation och ledning? Hur länge ska de äldre behöva möta en omsorg där tiden inte räcker och ansvaret är otydligt?
Det räcker inte med fina formuleringar i styrdokument. Det räcker inte med hänvisningar till riktlinjer som inte följs i praktiken.
Det som krävs nu är något helt annat: tydligt ansvar, fungerande scheman och en ledning som vågar se verkligheten som den är – och agera därefter.
För en omsorg som bygger på att personalen slits ut är inte hållbar.
Den är på väg att gå sönder.
Och när den gör det – då drabbas de som är allra mest beroende av den.
Magnus Lennartsson, SD Herrljunga
