Lördag lunchtid. Första anhalt Vimpeln. Det går att få tag på en parkering på baksidan utan för mycket mankemang. Lugnt och stilla i shoppingstråket. Inne på Elgiganten hörs någon hosta. En bit där ifrån trycker en man en dos handsprit ur en behållare.
På Ediths sitter en ätande kvartett. De förklarar sitt agerande, i dessa stugsittartider, med att de är göteborgare. Åtminstone är det ett uttalande en man vid namn Magnus Sundin står bakom. Lantstället ska besökas. Men först lite mat.
– Jag tycker det är stor skillnad mellan Alingsås och Göteborg, säger Magnus.
Fler ute här, tydligen. Själv är han inte orolig för viruset. Bredvid sig har han svärmor 71 år. Hon adresseras av svärsonen med en vänlig klapp på axeln. Nej, Lena är inte heller så orolig.
– Inte på det personliga planet, säger hon.
Däremot är det något med ”andan i samhället” just nu, som oroar. Barnbarnet Alexander, 10 år, har just fått in en pizza. Men tar sig ändå tid till att svara på frågor.
– Jag kanske tvättar händerna mer, säger Alexander.
Om skolan stänger då?
– Det vore skönt ifall man skulle få sovmorgon. Men tråkigt att inte att inte få träffa sina kompisar, säger Alexander.
I förbutiken står en man som ser ut av vara i 70-årsåldern. Lottoraden ska lämnas in. Den är justerad tydligen. För förra gav ingen vinst.
– Man får ju vara med, säger Gösta Nilsson.
Du är inte rädd?
– Åh, nej, det ska man inte vara. Jag är strax 92 år.
Va?
– Fyller åttonde augusti, säger Gösta, för att försäkra sig om att meddelandet gått fram.
Tvärs över stråket ligger ICA Maxis kassor.
Köps det en massa dasspapper fortfarande?
– Ingen bunkring idag, meddelar kassörskan och tar sig an nästa kund.
– Jag småhandlar lite, säger en äldre dam och visar upp sin fullproppade vagn.
Två män har just handlat. Handspritar sig. Det är Henrik Salin och Jonas Edvardsson. Ingen storhandling. Bara komplettering. Henrik är kock på Rydbergsskolan i Lerum. Vanligtvis lagar han 1 300 portioner. Men det har blivit färre den senaste tiden.
Chips har ni köpt!
– Psykisk hälsa, säger Jonas.
Redaktionsbilen glider över Stadsskogen. Oerhört vacker vårdag är det. Nere vid Playa Mjörn är Eva Emilsson ute på promenad med Mia och Lasse Melin.
– Våra barn är gifta med varandra, säger Eva.
Vi hoppas att det inte blir såhär mer än ett par månader, säger Eva. Man tänker på alla som kan bli arbetslösa. Vi pensionärer får nog vår pension ändå.
Trion har slutat gå i affärer. Träffar man vänner gör man det utomhus.
– Vi hoppas att det inte blir såhär mer än ett par månader, säger Eva. Man tänker på alla som kan bli arbetslösa. Vi pensionärer får nog vår pension ändå.
Mot stadskärnan. Vid Stora torget återfinns en livsnjutare. Inte tu tal om saken. Med stängda ögon på parkbänken, lapandes sol, sitter han där – Bengt Söderberg.
– Jag går inte ut och träffar folk, säger Bengt. Jag handlar mat. Men inte mer. Förutom att jag sitter här. Men det verkar vara okej. Sedan får man gå hem och titta på TV och radio och lyssna på alla skräckversionerna.
– Det stryker nog med några åldringar, men jag hoppas att jag slipper.
Korv-Katarina på Kungsgatan konstaterar att det är lugnt.
– Det är väldigt stilla. Du ser ju hur det är.
I hörnet vid HM hörs en man säga: ”man får försöka leva som vanligt.”
