Kommunen har infört en central schemaenhet inom vård och omsorg. På pappret låter det som en modern och effektiv lösning. I verkligheten har det blivit något helt annat.
Tidigare la vi i personalen våra egna önskescheman. De justerades sedan av oss själva och en schemaansvarig. Det var inte alltid enkelt, men det fanns en förståelse för verksamheten, för arbetsbelastningen och för varandras situation.
Nu sköts schemaläggningen centralt. Scheman produceras så att de ska se korrekta ut utifrån verksamhetens behov och siffror. På papperet stämmer allt. Men det är också där det fungerar.
För oss som arbetar inom vård och omsorg ser verkligheten annorlunda ut. Rader står vakanta redan från början, och när kollegor blir sjukskrivna, kortvarigt eller långvarigt, fylls inte luckorna av systemet. De fylls av oss.
Vi täcker upp pass efter pass. Vi hoppar in på lediga dagar. Vi tar extrapass för att få verksamheten att gå runt. Det blir en ständig jakt på bemanning där samma personer gång på gång förväntas lösa bristerna.
Samtidigt läggs scheman där personal arbetar orimligt många pass i rad. Det kan handla om flera dagar utan tillräcklig vila, där återhämtningen mellan passen knappt räcker för att komma hem, sova och sedan gå tillbaka till jobbet igen. Kroppen hinner aldrig återställa sig och den mentala tröttheten byggs på.
Detta är vardagen inom vård och omsorg i kommunen.
Vi gör det ändå, för vårdtagarna. För att vi vet att alternativet är sämre. Men det innebär att vi pressar oss långt över det som egentligen är rimligt. Till slut finns det inget mer att ge.
Ett schema kan vara korrekt enligt systemet, men ändå vara ohållbart för människorna som ska arbeta efter det. När verkligheten inte längre får plats i planeringen, blir det personalen som betalar med sin hälsa.
Det behövs en schemaplanering som bygger på mer än siffror. Som tar hänsyn till återhämtning, arbetsmiljö och den faktiska vardagen i verksamheten. För just nu känns det som att schemat inte är gjort för att fungera, utan för att se bra ut.
Och vi vet alla vem som får bära konsekvenserna när det inte gör det.
Trött undersköterska
