Det finns något vi sällan säger högt inom vård och omsorg, men som styr allt vi gör. Vi låter inte vårdtagarna drabbas. Därför springer vi fortare. Vi hoppar över raster. Vi fortsätter när kroppen signalerar. Vi pressar oss långt över det som egentligen är rimligt. Vi löser situationer som från början inte går att lösa och vi gör det varje dag, varje natt, dygnet runt. Inte för att vi har rätt förutsättningar, utan för att vi bryr oss.
Men sanningen är tydlig. Verksamheten fungerar inte. Den fungerar bara på ytan, så länge personalen kompenserar för bristerna. Den fungerar så länge vi sliter ut oss för att täcka upp det som saknas. Den fungerar så länge vi tyst accepterar att tiden inte räcker till.
Ingen mår bra i det här. Det här är inte en tillfällig situation eller några enstaka dåliga dagar. Det är ett tillstånd som blivit vardag. Tröttheten är konstant. Stressen är ständig. Känslan av otillräcklighet följer med hem efter varje arbetspass.
Samtidigt förväntas vi dokumentera och skriva avvikelser när något brister. Vi vet att det är viktigt. Vi vet att det behövs för att visa hur verkligheten faktiskt ser ut. Men det finns ingen tid. Det finns inte utrymme att sätta sig ner och skriva när larmen fortsätter komma. Det finns inte möjlighet att dokumentera när nästa vårdtagare väntar. Det finns inte ork kvar efter ett arbetspass som redan tagit all energi och som är slut för länge sen.
Det innebär att problemen aldrig syns fullt ut. På papperet ser det ofta ut som att verksamheten fungerar, men det gör den inte. Den fungerar inte när personalen går på knäna. Den fungerar inte när grundläggande behov som mat och återhämtning inte hinns med. Den fungerar inte när kvaliteten bygger på att människor pressar sig bortom vad som är hållbart.
Det här är ett system som bygger på att vi ska få det att fungera oavsett förutsättningar. Ett system där ansvaret hamnar längst ner, hos personalen, samtidigt som möjligheterna att påverka är små.
Så länge vi fortsätter hålla ihop allt kommer ingenting att förändras. Så länge vi döljer bristerna genom att arbeta ännu hårdare kommer bilden av en fungerande verksamhet finnas kvar.
Men verkligheten är en annan. Verksamheten fungerar inte. Den hålls bara uppe av människor som betalar med sin egen hälsa.
Frågan är hur länge det ska få fortsätta.
När ingen längre orkar bära det som aldrig fungerar.
Undersköterska i hemtjänst
