Svar till ”Samhället behöver bli mer hälsofrämjande”.
I en insändare den 19/9 argumenterar Anna Hansson (MP) för att ”ställa om samhället till att bli hälsofrämjande”. Detta tillsammans med digitalisering, menar hon, skulle göra det möjligt för sjukvården att ”kunna ta hand om fler samtidigt som resurserna minskar”. Genom ”ett minskat behov av slutenvård och kortare vistelsetider i vården” samt implementering av ”nya arbetssätt”, som leder till att vården blir mer effektiv.
Det är absolut inget fel på visionen om ett samhälle som är utformat på ett sätt som minskar sjukdomsbördan. Tobaksbruket borde kunna utmönstras på sikt för att nämna ett av flera exempel. Och visst kan digitalisering göra underverk. Rom byggdes emellertid inte på en dag, och sjukdom kan inte endast relateras till miljön eller livsstilen. Det är heller knappast realistiskt att alla skulle kunna förmås att leva exakt lika hälsosamt med hänsyn till att vi är individer med olika förväntningar på livet.
Till saken hör också att antalet vårdplatser i Sverige är nästan lägst i världen i förhållande till invånarantalet. Därför bör vi under alla förhållanden vara rädda om dem som fortfarande återstår. För att uttrycka sig milt vore det rentav önskvärt med en viss utökning, inte minst med tanke på att andelen äldre ökar och att antalet intensivvårdsplatser minskade till och med under pandemin. Vi bör också vara rädda om den personal inom sjukvården som under en lång tid av nedskärningar fått höra att de är för många och inte tillräckligt effektiva av chefer och politiska beslutsfattare. Även om denna bild delas av fackliga företrädare, som AH skriver inom parentes. (Var de sistnämnda har sin lojalitet kan man undra.)
Till saken hör också att utgiftsbesparingar inte nödvändigtvis är enda sättet att täcka regionernas och sjukvårdens nuvarande underskott. (Den vägen har de styrande inte valt för att täcka försvarets tidigare underskott med nuvarande upprustning.) Perspektivet måste vidgas till att omfatta de samlade resurserna i landets ekonomi. Sedan 1980 har BNP mer än fördubblats i fast penningvärde. Den utvecklingen skulle per automatik ha lett till väsentligt högre inkomster för den offentliga sektorn än dagens om inte för att skatternas andel av BNP samtidigt har minskat betydligt. Detta genom politiska beslut om olika typer av skattesänkningar av regering och riksdag under en lång period. Mot den bakgrunden ställer jag två frågor till Anna Hansson:
Är du öppen för att sjukvårdens nuvarande underskott skulle kunna täckas genom en rättvist och solidariskt utformad höjning av en eller flera statliga skatter, som i sin tur skulle kunna finansiera ytterligare statsbidrag till sjukvården som alternativ till nya nedskärningar? Om ditt svar på den frågan är ja, är du öppen för att sjukvården även skulle kunna få en förstärkning av resurserna genom en sådan politik i väntan på den dag då dess budget kan krympas i kraft av en radikalt förbättrad folkhälsa?
Per Nattzén
LÄS MER:Insändare: Samhället behöver bli mer hälsofrämjande