Jag har läst kommunens svar gentemot kritiken om schemaläggningen på vår interna kommunportal. Ni skriver om balans, riktlinjer och forskning. Det är ett välpolerat svar fyllt av ord som “balans”, “hållbarhet” och “dialog”. Problemet är bara att det inte stämmer med verkligheten. Ni skriver att scheman ska vara hållbara. Det är de inte. Ni skriver att ni har förståelse. Det märks inte. Ni skriver att det finns missnöje “från några håll”. Det är en grov förminskning.
Ni skriver att scheman ska vara hållbara över tid. Men många av oss känner precis tvärtom. Vi går på knäna. Återhämtningen mellan passen räcker inte. Det här är inte enstaka röster “från några håll”. Det är en verklighet som många delar, men kanske inte alla orkar säga högt.
Ni hänvisar till lagar, avtal och riktlinjer från Sveriges kommuner och regioner. Men ett system som i praktiken sliter ut sin personal är inte hållbart, oavsett vad det står i en handbok. Ni skriver att vi ska prata med våra chefer och lyfta frågor på APT. Det gör vi redan. Vi har gjort det länge. Ändå ser verkligheten likadan ut. Att fortsätta hänvisa nedåt i organisationen är inte att ta ansvar, det är att undvika det.
Ni säger att dialog är viktig. Men dialog utan resultat är bara tomma ord. Det här handlar inte om att vi inte förstår systemet. Det handlar om att systemet inte fungerar.
Så sluta prata om hur det ska fungera och börja ta ansvar för hur det faktiskt ser ut.
Vi efterfrågar konkreta förbättringar. Scheman som fungerar i verkligheten. Tid att utföra vårt arbete med kvalitet. En arbetsmiljö som gör att vi orkar. Inte bara idag, utan också imorgon. Vi vill göra ett bra jobb. Men då måste förutsättningarna finnas.
En av många
