Jag är anhörig till en person som har hemtjänst i Alingsås. När jag läser de insändare som personalen skrivit den senaste tiden gör det ont i mig på riktigt. Det är inte bara ord på papper, det är verklighet.
Jag har själv sett och hört hur det går till. Telefonerna ringer. Någon undrar var personalen är, när de kommer. Mitt under ett besök kan nya larm komma. Det märks tydligt att de är pressade. Det ligger en oro i luften, som om tiden redan runnit ut innan de ens hunnit börja.
Och så de där orden man får höra:
”Jag är ledsen, jag måste gå vidare nu.”
De ber om ursäkt. Fast det egentligen inte är deras fel.
Efter att ha läst insändarna förstår jag att situationen är ännu allvarligare än man först kan tro. Det gör mig bekymrad. För hur länge orkar en människa arbeta under sådana förhållanden? Och vad händer den dag det inte finns någon kvar som orkar?
När en verksamhet bygger på att personalen springer sig slut är det något som inte står rätt till. Det säger sig självt.
Så jag vill be er i kommunen: ta hand om er personal. Lyssna på dem. Se dem. Förstå vad de går igenom. De gör ett arbete som kräver både hjärta och ansvar, dygnet runt, året om.
Ställ upp för dem lika helhjärtat som de ställer upp för min mamma.
Och till er som arbetar inom hemtjänsten:
Tack. För att ni finns. Att ni kämpar. För ert tålamod, ert bemötande och för att ni trots förutsättningarna fortfarande möter människor med värme och lyhördhet. Det betyder mer än ni kanske tror.
Anhörig i Alingsås
