Svar till ”Mandometerbehandlingens evidens”.
Vid ett flertal tidigare tillfällen har jag blivit ombedd att beskriva evidensen för Mandometermetoden. Det finns mig veterligen inga nytillkomna studier om metoden, och jag svarar här med hänsyn till uppgiften att som forskare informera om vad kraven är för att betrakta en insats som evidensbaserad.
Jag har aldrig tvekat om att Mandometermetoden har varit behjälplig för vissa patienter med ätstörningar. Mandometermetoden har visat på lovande effekter i en studie gjord av metodens grundare. Det är en välgjord studie, men den har vissa begränsningar (som de flesta studier), vilka har kommenterats av andra forskare. Den studien tillsammans med kliniska data från Mandokoncernen kan dock aldrig bli en tillräckligt säker grund för att hävda att metoden har adekvat evidens. Det krävs oberoende replikationer (dvs. att andra forskare, oberoende av Mandometerkoncernen, gör motsvarande studier) som visar på likvärdiga eller åtminstone positiva resultat. Evidensen för Mandometermetoden är i dagsläget begränsad. Den förblir begränsad vetenskapligt sett i frånvaro av oberoende replikationer, även om Mandometerkliniken själva rapporterar att de har behandlat ytterligare flera tusen patienter framgångsrikt. Varför är det så?
Som forskare lär vi oss, både teoretiskt och empiriskt att objektiva slutsatser om orsak-verkan kräver både välgjorda experimentella studier och att dessa studier görs av flera oberoende forskare. Man kan fråga sig varför det behöver göras av flera forskare och varför de ska vara oberoende av varandra? Svaret är ganska enkelt: Det minskar risken för kognitiva snedvridningar i tillvägagångssätt, tolkningar och personliga preferenser.
I frånvaro av externa kriterier och oberoende granskning riskerar man i regel att få viss övertro till egna resultat, när man t.ex. arbetar med vård och behandling.
I frånvaro av externa kriterier och oberoende granskning riskerar man i regel att få viss övertro till egna resultat, när man t.ex. arbetar med vård och behandling. Detta är välkänt och processen bottnar i så kallade kognitiva snedvridningar (bias) och vardagliga svårigheter i beslutsfattande. Forskningen inom detta område ledde till ett Nobelpris som gick till psykologen Daniel Kahneman för ett antal år sedan. Fenomenet är inte unikt för vård och omsorg, utan sådana snedvridningar förekommer i alla yrken, och även enkla vardagliga situationer. När vi investerar i något (tid, pengar, resurser, etc.) vill vi gärna försvara det också, för att bilden av att vi agerar och tänker logiskt ska vidmakthållas.
I behandlingsforskning finns det en risk att man genom t.ex. urvalet av patienter, hur utfall rapporteras, hur patienter skrivs ut och behandlingar avslutas, och andra processer kan påverka tolkningen av resultat. Ibland kan påverkan på utfall även förekomma som en konsekvens av hur ett avtal eller en bedömningsprocess utformas (t.ex. att vissa svåra patienter utesluts från en viss behandling).
Samtidigt är det är aningen anmärkningsvärt att det finns bara en enda oberoende replikation av Mando de senaste dryga 20 åren efter att den första kontrollerade studien av Mando publicerades (2002). Den replikationen, gjord av en holländsk forskargrupp, visade att Mando inte var bättre än behandling som vanligt. Även den studien har sina begränsningar givetvis.
Mandos företrädare behöver fråga sig varför ingen annan forskargrupp utöver den holländska gruppen intresserat sig för Mando trots att det internationellt finnas många som forskar om behandling av ätstörningar.
SBU gör väldigt noggranna och opartiska granskningar av evidens inom alla aspekter av hälso- och sjukvård, samt socialtjänsten. I likhet med Cochrane och alla andra så kallade Health Technology Assessment organ utgår de ifrån transparenta och objektiva mått och metoder. Att avfärda SBU:s slutsats, genom att hävda att SBU ”hittade på misstanken att Mandos resultat är ’systematiskt snedvridna’” är inte en trovärdig information att erbjuda allmänheten. I detta sammanhang kan vara värt att påpeka att jag inte har varit delaktig i SBU:s granskning av Mandos evidens.
Jag hoppas att det kommer fler studier av oberoende forskare om Mando. Jag skulle gladeligen rekommendera Mando om det visar sig producera liknande resultat i studier gjorda av oberoende forskare, på samma sätt som jag rekommenderar KBT och familjebaserad behandling utifrån deras evidensnivå.
Vi inom universitet har en tredje uppgift, utöver undervisning och forskning, och det är att informera allmänhet om vår forskning. Jag hoppas att vi kan göra det på ett sakligt sätt och bortse ifrån egna intressen som forskare, kliniker, VD, patentinnehavare, eller eventuella andra roller som vi också kan ha.
Ata Ghaderi, professor i klinisk psykologi vid Karolinska institutet
